Jag finns i mina drömmar - tusen och en natt

Jag brukar aldrig komma ihåg mina drömmar. Det känns ibland som om jag överhuvudtaget inte drömmer. Nu har det dock hänt två gånger på kort tid att jag vaknat helt fascinerad av ett par fantastiska drömmar. Så färgstarka och detaljerade och med så fullständigt helsjuka lagom sammanhängande plotlines att jag gått runt och sörjt att jag vaknade så jag missade slutet.

Den första, härom helgen, kan förmodligen tas för ännu ett symptom för hur schlagerskadad man är. Jag jobbade nämligen i Globen under förberedelserna inför Melodifestivalfinalen. Ett Globen som inte var sig riktigt likt. Exteriört var den samma enorma gråtrista golfboll vi är vana att se. Men interiörerna hade lånat det mesta av Moulin Rouge, kombinerat med ett katakombsystem, likt det som enligt romanen, filmen och musikalen The Phantom of the Opera finns under operahuset i Paris.

Drömmen hade flera parallella storylines, sammanhållna av att de utspelades på samma plats, och av att jag självklart spelade en roll överallt. Hade den någonsin hamnat in the run för en Oscar hade min roll utan tvekan legat bra till för bästa lagom manliga huvudroll. Övriga roller besattes, åtminstone till det yttre, av ett stort antal mellokändisar väl uppblandat med vänner och bekanta. Till och med en bloggbekant fick en viktig biroll, liksom min favvopizzabagare, han med överarmarna.

En underlig feature i drömmen var att alla såg... märkligt photoshoppade ut. Inte på det där botoxiga, reklamaffischiga sättet, utan mer som om vi verkligen var skådespelare i en påkostad kostymfilm med överdrivna karaktärer, där alla är helt flawless med hjälp av ton av smink och vaselinlins. Visst var det en dröm, där man ju gärna slätar ut och förskönar, men just det draget var väldigt påtagligt. Allas kläder var också vässade på ett underligt Lars Wallin möter Cunigunda och goes Moulin Rouge kind of way.

Hur jag hamnade i Globen är blurrigt, och mina arbetsuppgifter var minst sagt oklara. Eller möjligen bara väldigt många. En Christer Björkman, som lånat sin karaktär av uncle Scrooge och yttre attribut av Matrix-Neo och filmens van Helsing, styrde med järnhand. En väldigt rosa Kikki Danielsson spelade rollen av allas hunsade husa, Askungenstyle, men med Rosanne Barrs munväder. Hon glittrade inte mindre för det.

Den omskrivna Livet är en schlagerplotten med Regina Lund och Marie Lindberg avhandlades också. Till skillnad mot både verkligheten och filmen var dock Maries rollfigur mer en märklig hybrid av Catwoman och Mary Poppins än en charmigt naiv Svensson från ingenstans.

Själv var jag någon slags allt-i-allo. En roddare, servitör, körsångare och professionell minglare som fritt och ibland till och med osynligt kunde röra mig bland de inblandade och i deras loger i katakomberna. Dit tog man sig förresten med hjälp av ett smart teleporteringsinspirerat system. Tänk t-centralens gångar för att ta sig till blå linje mot Akalla och Hjulsta, men allt i stylish less is more helvitt och med rullbanden utbytta mot glas med laserljusshow under som man bara gled fram över. Något för SL att fundera över. Där blev jag på dagarna en ganska passiv del av deras skruvade liv, men på nätterna var jag kung.

När Björkman dragit sig tillbaka till the batcave för natten tog nämligen jag och alla de andra över Globens stora scen för enorma fester där vi var mellos stjärnor med varandra som publik. När det så småningom blev sovdags drog jag mig tillbaka till madrassen på golvet i ett av kostymförråden dit jag var förpassad tillsammans med Kikki och min närmaste man, som "jobbade" på samma sätt. Där sov jag kyskt fullt påklädd i min spejsiga outfit sked med honom, (jag tror dock jag besparar honom att utlämnas här i min lagom dekadenta drömskildring, och jo, Kikki hade egen madrass), tills en ny dags glamourösa vedermödor väntade.

Jag tror jag avhåller mig ifrån att analysera drömmen.

//Fred - som skulle kunna tänka sig att sälja manuset till högstbjudande. Any takers?