Julafton med Robbie

Ja det har faktiskt känts så idag, som om julafton kommit ett par månader för tidigt. Det var länge sedan jag såg så mycket fram emot ett nytt album som jag gjort med Robbie Williams nya album Rudebox ett bra tag nu, och idag fick jag äntligen möjlighet att kolla om det kunde leva upp till förväntningarna. Tänkte därför prova nåt nytt och leka skivrecensent!

Jag tyckte visserligen att han var snyggast av TakeThattarna redan då när det begav sig, och han har gjort riktigt hyggliga album tidigare också. Men ärligt talat, innan jag fick ett fett hallelujahmoment när jag såg honom live i Stockholm för ett par år sedan sträckte sig mitt Robbieintresse inte mycket längre än till hans leende, hans rumpa och hårdpluggande av några av hans hits, i synnerhet Feel, Supreme och den underskattade No regrets.

Men inför det här albumet har nästan allt förhandsskvaller talat för att han gjort ett helt album till mig. Dels har vi de tre smakproven som redan funnits att tillgå ett tag. Förstasingeln, titelspåret, har väl ingen missat. Rudebox har fått mycken skit, kanske mycket beroende på att han återigen gjort något helt oväntat. Fansen har inte känt igen sig. Lite underligt, eftersom han byggt en karriär på att överraska. Själv tycker jag att den är en av årets bästa låtar alla kategorier i hård konkurrens med en och annan Sexyback.

Kommande singeln Lovelight sticker inte ut lika hårt, och ärligt talat, efter första lyssningen var jag ganska besviken. Den kändes... slät. Har dock lärt mig att inte döma för snabbt. Klokt, för Lovelight är en grower! Den växer sig på och har fastnat som klister. Frågan är om den inte är för bra för de svenska listorna if you know what I mean.

Tredje låten man fått smaka på förhand är en cover på en åttiotalshit. Kommer du ihåg Stephen "TinTin" Duffy? Han var med i originaluppsättningen av Duran Duran och lyckades få ett par mindre solohits här i Sverige 1985. Störst av dem var Kiss me, som bl.a. nådde 11e plats på Trackslistan, och det är just den som Robbie nu gör till sin. Han gör ingenting för att dölja originalets ursprung i 80-talet, tvärtom, den låter nästan MER 80-tal än originalet, med en synthblippande produktion som bara den är ren skär nostalgi. Tillsammans med en lätt uppitchning kan den inte bli något annat än en hit.

Mer då: Det innehåller ett par covers till, nämligen en av senare års mest udda hits , Manu Chaos King of the bongo och ett bortglömt Human Leaguespår, Louise. Den förra älskar eller hatar man. Jag hörde till den förra kategorin när originalet kom och det blir nog ett revivalvarv för den nu. Han tar dessutom hjälp av mina gamla husgudar Pet Shop Boys i ett par låtar. We're the Pet Shop Boys, en ordentligt udda låt där Robbie bl.a. namedroppar titlar på PSB-hits och ett av plattans bästa spår She's Madonna. Lägg därtill produktionshjälp av William Orbit och att han kommer undan med att i Dickhead nämna titeln ett oändligt antal gånger. Om inte det räcker tror jag ta mej fan t.o.m. att han samplar the Smiths (eller har jag fel?). Med de ingredienserna kan det knappt bli fel. Summan blir definitivt större än de ganska spretiga delarna.

Jag undrar hur hans gamla fans tar emot albumet, men här lär den vara en favorit ett bra tag framöver.

//Fred - som ger fyra dickheads av fem.