Nedräkning melodifestivalen - 6 dagar kvar

Nedräkningen fortsätter! 1985 gick jag på mellanstadiet men var redan ett ganska hardcore melodifestivalfan, alltsedan jag var med familjen och hälsade på min faster i Malmö och vi tillsammans sett Carola ro hem kalaset två år tidigare.

Snacket i plugget efter festivalen 85 handlade om ifall Pernilla Wahlgren med Piccadilly Circus eller Dan Tillbergs låt Ta min hand varit bäst och om ifall Ta min hand kunde räknas som synth(!) och i så fall gillas av syntharna utan alltför stor credförlust. För er som glömt; man var antingen synthare, hårdrockare eller fanns inte på kartan. Att Kikki vunnit med Bra vibrationer var bara pinsamt.

Vuxna diskuterade tydligen mest huruvuda Pernillas strassmycken var nazistsymboler eller inte, något som gått mig spårlöst förbi eftersom jag varit fullt upptagen med att dregla över bröderna Ingrosso som dansade bakom henne.

Min favorit, åtminstone officiellt, var Dan Tillberg. Jag gillade låten, och dessutom sjöng han på skånska. Det var coolt. Innerst inne gnagde dock det faktum att den ALLRA bästa låten inte ens kommit med bland de fem som gått vidare till andra omgången. Jag hade nämligen fastnat för en låt som följde den klassiska schlagerlåtens ABC till punkt och pricka. Den hade allt; en ruskigt banal text, en refräng som sitter som en padda i asfalten efter första lyssningen, synkdans (har alltid varit en sucker för det), en höjning och matchande scenoutfits. Texten var självklart skriven av Pling och den framfördes av tre systrar(?) från Åtvidaberg som kallade sig Bel Air, som ingen hört talas om före festivalen. Ja, ingen hörde väl talas om dem efter den heller förresten.

Lyckan var därför i det närmaste total när de uppträdde i ett köpcentra nära mig snart efter festivalen. Jag lyckades tjata mig till att få köpa singeln som jag till och med fick signerad av dem alla tre. Med silverpenna. Silverpennor var höjden av glamour 1985. Förstå min lycka! Mitt plåtpennskrin med Dundermusen (som chockerande nog inte tagits upp som nick på Qruiser), var översållat med mina idolers namn skrivna med silverpenna. Singeln vårdar jag fortfarande ömt - Dundermusen har dock försvunnit någonstans på vägen.

Så, dagens mellonostalgi: Bel Air med 1 + 1 = 2!

//Fred - som hamnade i fullständig extas när Bel Air dök upp på Prides schlagerkväll 2004