Det här är MIN verklighet

De senaste dagarna har flera på Aftonbladets blogg skrivit om homosexualitet. Det har oftast varit en saklig och bra debatt på alla sätt. Inte alltid lätt när man upplever att ämnet är laddat. En bloggare valde att skriva ett inlägg som tog avstamp i ett av mina egna inlägg. Det tycker jag är helt ok. Han hade dessutom ett par bra poänger i sitt inlägg, men jag reagerade starkt på att han, avsiktigt eller oavsiktligt, felciterade mig, på ett sätt som jag upplevde förvrängde det jag skrivit i negativ riktning. Några tyckte jag var överdrivet stingslig när jag krävde att texten ändrades. Det tyckte inte jag. Sedan igår har jag funderat lite på det.

Min blogg provocerar tydligen. Men inte bara det, min blotta existens provocerar somliga. Redan min första dag som bloggare fick jag mitt första hatbrev, och de har fortsatt droppa in. När jag startade min blogg var inte tanken att jag skulle stå på barrikaderna och argumentera för mina och andra homosexuellas rättigheter, men de senaste veckorna har inriktningen blivit den. Jag tycker att det är kul att diskutera och jag har upplevt diskussionen som givande.

I takt med att det ämnet har tagit mer plats i min blogg har också de hatiska kommentarerna och mailen droppat in i högre takt (och i den mån det varit möjligt anmälts i samma takt). Inga enorma mängder, men senaste veckan har jag räknat in åtta sådana.

När jag diskuterar homosexualitet är det inte som att diskutera något annat engagerande och laddat ämne som kärnkraft, fildelning eller valfusk. För det här gäller mig personligen i allra högsta grad – och jag upplever att jag får betala ett pris för det.

Anonyma brev till mig som anonym bloggare utgör ingen risk, men trots allt, det tar energi att få höra hot och hat. I det verkliga livet, i världen utanför bloggen, är hotet dock mer påtagligt. Visste du t.ex. att 2004 anmäldes 614 homofobiska hatbrott i Sverige, mer än en fördubbling jämfört med året innan? Hur stort mörkertalet är, de som inte anmäls, vet ingen, men jag gissar att det är stort.

Den verkligheten måste få ljus på sig. Det får den igenom att vi diskuterar. Fördomar och hat bekämpas bäst med kunskap. Jag tycker om att diskutera, och kan jag dessutom sprida lite kunskap på vägen… ja då är det värt en hel del.

En annan bloggare ifrågasatte igår medias ”gullande” med homosexuella och om varför det är så politiskt inkorrekt att uttala sig negativt om den gruppen. Själv är jag ganska glad över att åtminstone media har insett att det inte är nån quickstep på rosenpetaler att leva som öppen bög. Självklart måste vi ha en debatt där det är tillåtet att tycka annorlunda, men det finns ingen anledning att sluta gulla så länge hatet tar sig uttryck som det gör idag.

Så jo, jag kanske är stingslig. Jag tänker visserligen inte låta inskränkta individers anonyma hat hindra mig från att fortsätta, men om priset jag får betala är att ta emot och låta den skiten rinna av mig, så räcker det med skiten mina egna ord genererar. Att dessutom ta skit för följderna av hur någon annan förvrängt mina ord är för mycket. Missförstå inte, jag är inte ute efter idel ryggdunkningar och behandling med silkesvantar. Jag tål en hel del, och jag kan själv bitas när det behövs, men jag tror nog att alla har någon slags gräns för när det känns som för mycket.

Just nu känns det som läge för lite bloggvila, batteriladdning och funderande över vad jag vill med min blogg, men jag är säkert tillbaka om några dagar. Vi ses snart igen, läsare och medbloggare, ser fram emot fler diskussioner i positiv anda!

//Fred