Klart man anmäler om man utsatts för ett brott! Eller..?

Aftonbladet berättar idag om hur sångaren Magnus Carlsson blev misshandlad av en tidigare pojkvän. (Vilket för övrigt publicerats under rubriken Nöje. Upphör aldrig att förvånas över att vilket elände som helst kan stå under den rubriken, så länge huvudpersonen kan räknas till nöjesvärlden.)

Hans berättelse är hämtad från Anders Öhrmans bok "Komma ut - berättelser från garderoben", en reportagebok med en rad komma-ut-historier från kända och okända i olika åldrar och kön. Så vitt jag förstår kommer den ut i dagarna. Låter som intressant läsning!

När jag läste Magnus berättelse fastnade tanken vid det faktum att den sortens berättelser alltför ofta inte kommer utanför de fyra väggar där de utspelas. Man vågar inte göra en anmälan av rädsla för de konsekvenser det skulle få, i form av att tvingas låta omgivningen förstå att man är homosexuell.

En bekant har berättat att han blev våldtagen av en annan man när han var runt 20. Klart man anmäler? Nej... Tvärtom, han berättade inte för någon då. Han var inte på något sätt öppen med sin homosexualitet vid den här tiden, och mannen som våldtog var en dejt han bjudit hem till sig. De konsekvenser han såg av en anmälan var större än alternativet, att försöka leva med det som hänt och gå vidare i tystnad.

I AB's artikel berättar också forskaren Lars Gårdfeldt att det faktum att offret inte är öppen "...gör att den slående parten kan hota med att "avslöja" den misshandlade om han eller hon berättar något." .

Så länge det är en stor sak att låta omgivningen veta att man är homosexuell kommer det här att hända igen och igen. Vi har en bra bit kvar.