Prideångest - eller Bögkultur, vad är det?

Idag är det exakt en månad kvar innan startskottet för årets Stockholm Pride och jag börjar så smått få en släng av prideångest. Det verkar nämligen som om polarna kommer att dissa en vecka i grusgropen i år. Det flyttas, åks till Barcelona, gås på bröllop och vaktas höns(!). Vilket ser ut att ge mig alternativen att åka själv (ehh nej) eller lägga ner helt i år. Vilket känns riktigt surt. För jag hör nämligen till dem som fortfarande ser Pride som en av årets absoluta höjdpunkter. Till och med till dem som faktiskt tycker att det var kanon när Samantha Fox dök upp, att tanken på om Lena Ph dyker upp i år eller inte kittlar och till dem som förmodligen skulle välja bort julafton till förmån för schlagerkvällen om jag blev tvungen att göra det valet.

Ingen som har minsta koll på HBTQ-hörnet av bloggosfären lär ha missat de senaste veckornas debatt i svallvågorna efter releasen av Bögjävlar (Daniel Björk, Tomas Hemstad, Stefan Ingvarsson (red), Petter Wallenberg, Roger Wilson). Jag har inte hunnit läsa den ännu (men den dimper ner i brevinkastet vilken dag som helst), så jag gör inte anspråk på att bemöta den. Dock är diskussionerna om dess innehåll väldigt intressanta och har gjort mig riktigt sugen på boken. Jag fastnar särskilt vid resonemangen omkring begreppet bögkultur. Det är knappast första gången det är på tapeten, men så gott som varje gång reagerar jag på samma sätt. Jag förstår helt enkelt inte.

Ofta angrips begreppet utifrån, med perspektivet att det har ett mycket specifikt innehåll som man inte riktigt vill kännas vid eller åtminstone inte känner sig delaktig i. Antingen stolt eller bittert - aldrig neutralt konstaterande. Angrips, för jag kan faktiskt inte påminna mig att jag någonsin läst en hyllningstext tillägnad svensk bögkultur. Redan här är jag borttappad. Är jag bög så måtte jag väl vara en del av bögkulturen, om det nu finns en sådan? Vare sig jag är det som den delvis konstruerade schablonen som festar loss till schlager med bar vaxad överkropp alternativt tajt topp och lågt skurna jeans eller om jag gör helt andra val en lördag kväll eller för all del, under en vecka i månadsskiftet juli/augusti, om vi nu ska ta just den delen av tillvaron som en indikator på kulturell tillhörighet.

Jag ser fortfarande en lördagkväll på Lino som en potentiell höjdpunkt på veckan (även om jag snabbt skulle kunna peka ut ett antal baksidor där också) - hade jag inte gjort det hade jag inte gått dit. Det finns andra arenor. Skulle jag trots det inte hitta någon hade jag väl fått göra något åt saken. Och hade jag hellre passivt sörjt utanförskapet på Lino än letat rätt på, eller motat in, ett eget hörn hade just det valet varit mitt bidrag till bögkulturen.

Man kan säkert med utgångspunkt i detta härmed betrakta mig, eller rent av avfärda mig, som mainstream - lättroad och lättköpt. Eller kanske bara lyckligt lottad som till stor del kan finna tillfredsställelse i befintligt kulturutbud. Eller också lägger man ner försöken att stoppa ned folk i trånga fack, skiter helt i att förminska dem till förutsägbara stereotyper och åtminstone försöker se dem som de individer de är i en oändlig variation av positioner mellan olika strukturer (om än som delar av ett större sammanhang) - och framförallt; slutar se sig själv som ett maktlöst offer.

Någonstans just här närmar vi oss dock det som faktiskt verkligen kan ses som ett problem: Att vi inte är herre över vilken bild som ges av oss. Som individer, och som bögar, om vi nu tvunget måste buntas ihop till en sådan grupp. Bilden av vem jag förväntas vara formas stenhårt av media och dess genomslagskraft ger avtryck överallt, om det så handlar om politisk debatt eller om det vardagliga mötet med människor i min närmiljö - och den bilden är allt annat än mångfacetterad. Om det nu finns en bögkultur består den av summan av alla bögars bidrag till den, vare sig man vill eller inte. Att tillkännage sin del i den måtte väl stärka möjligheterna att själv få definiera bilden av sig själv snarare än om man fruktlöst försöker ställa sig utanför den och peka på delarna av den man inte identifierar sig med?

Till sist; tillbaka till Pride. Det är inte möjligt att göra ett arrangemang som tillfredsställer alla, men jag tycker att Pride utvecklats till ett riktigt schysst smörgåsbord. Visst står mainstream i fokus, men man kan trots det i hög grad göra veckan till vad man vill att den ska vara. Räcker inte det ser jag gärna andra mer nischade arrangemang - men som alternativ och komplement till Pride, inte som en ersättning.

Röster om Bögjävlar:
Dexo - Bögsörjan - The trilogy; Henrik Tornberg - Är bögjävlarna the only gays in the village?; Antigayretorik - Recension av Bögjävlar; Anders Wallner - Stockholm Pride är mer än era fördomar, Bögjävlar.

Andra bloggar om: Bögjävlar, Stockholm Pride, bögkultur, homosexualitet

//Fred - vars bidrag till bögkulturen ikväll består av en sexpack Heineken och Marvel Ultimate Alliance