Ibland är överarmar precis som bröst

Fick en retorisk fråga i en kommentar på mitt förra inlägg om ifall jag möjligen fascineras av överarmar. Visst har han rätt. Jag tror visserligen inte att drömkillen har en rad fysiska egenskaper som måste prickas av, men ett par schyssta överarmar måste onekligen räknas som en bonus.

Hans kommentar fick mig lätt rodnande att minnas en händelse från när jag var alldeles nyutkommen. Så kära läsare, bara för er, lite offentlig förnedring:

Jag hade varit ute och festat och träffat en kille. Vi bestämde oss för att ses på en fika dagen därpå. Han var en stor kille. Byggartypen, vilket egentligen inte är riktigt min kopp the. Lite too much liksom. Men han var snygg, trevlig och en schysst merit tyckte jag, nyutkommen och överväldigad av allting som jag var då. Det var en varm sommardag när vi slog oss ner på en uteservering för att fika och han var klädd i en mörkblå t-shirt som satt som en kroppsmålning. Han var lättpratad och vi hade riktigt trevligt, men jag hade väääldigt svårt att slita blicken och tanken ifrån det där stället där t-shirtens ärm övergick i hud. Shit vilka överarmar!

Till slut kände jag mig tvungen att kommentera dem. Han tackade för komplimangen, skrattade lite och sa:

Jag satt just och tänkte att nu vet jag hur brudar menar när de säger att det ibland känns som om killar pratar med deras bröst.

Jag bara dog. Jag tyckte det var fruktansvärt pinsamt, och insåg inte där och då, grön som jag var, att han förmodligen fått mig precis dit han ville. Jag repade mig dock snabbt och vi fortsatte att ses ett tag tills han visade sig vara en skitstövel av rang. Jag hade dock insett att man med lite god illvilja skulle kunna se storleken på hans överarmar som kompensation för annat, som i lika hög grad som hans överarmar var stora, inte var det.

Jag veeet, det är elakt, men det gör det liiite lättare att leva med mitt stirrande debacle och hans egotripp första gången vi sågs.

//Fred - som numera (oftast) spanar mer subtilt