Vart fan tog han vägen? Del I

Januari 1989. MTV var något man bara kunde se på tv-skärmarna på Trendie, det lokala hamburgerplejset. Och jodå, det fanns bara ett, om man inte ville stå utanför ett gatukök med sin burgare. Inte för att man hade råd att köpa burgare på Trendies heller. Vi snackar högstadiet. Månadspeng. Det fick bli en cola, eller om man slog på stort, en pommesbricka istället, om man ville se det senaste med Paula Abdul eller Milli Vanilli. Hemma fick man försöka låta sitt lystmäte för musikvideos stillas med hjälp av SVT's Listan med Annika Jankell.

Musikvideos är väl kanske nästan att ta i om vi snackar Listan. Oftast knuffades artisterna in i en studio framför ett par upphängda tygstycken för att mima sin låt framför en kamera. 1989. Those were the days.

Januari 1989. Utanför Listan bubblade en låt med titeln I was lucky, med en sprillans ny konstellation, duon So What från Västerås. Den hade hit written all over it. Sällan hade man hört en mer given blivande tracksetta. Och sällan hade man haft ett mer givet runkmotiv för det kommande halvåret. För den då 18-årige öhh... stilbildande dansören och sångaren Jesper Jelse var het som fan. Och desto mer lockande när snacket i uppehållsrummet i plugget sade att man bara måste vara bög om man dansar så.

Vilket så här i backspegeln känns helt obegripligt. För associationen jag får när jag ser Jesper och hans fönade frilla i videon idag är Antonia Ax:son Johnson. Som för övrigt är en skön kvinna, men inget jag går igång på på det sättet. Ett par veckor senare var I was lucky i alla fall mycket riktigt etta på Trackslistan. Den följdes upp av ett storsäljande album, Face yourself, (med Jesper och hans sidekick, Martin Ankelius, i kavaj med uppkavlade ärmar på omslaget,) och ytterligare ett par hitsinglar.

Efter ett floppande uppföljaralbum, Let's walk together, gav sig Jesper på en solokarriär med singeln I hennes ögon. Jag var en av få som köpte den. Jesper såg jättehård ut på omslaget i sin ärmlösa dieselpaj. Mouhahaha... Och låten är fantastisk. På sitt sätt. Texten i refrängen är i det närmaste odödlig:

Den enda som hon har några ögon för är jag
I hennes ögon dansar alltid eldar
I hennes ögon är nåt jämt på gång
I hennes ögon ser jag heta kvällar
och jag stannar hela natten lång.

Ren poesi. I kombination med låtsastechnokompet är den så tacky att man måste(?) älska den, och den är en given favvo på vilken förfest som helst ännu idag femton år senare. Men någonstans där tar spåren slut. Än idag kan man framåt småtimmarna om söndagnätterna skåda hans dansstil på en scen på en båt i Stockholm, men Jesper, vart tog du vägen?

Till sist, videon till I was lucky. Jag kan se den om och om igen, fascineras och minnas.

//Fred - med kärlek