Jag brukar aldrig komma ihåg mina drömmar. Det känns ibland som om jag överhuvudtaget inte drömmer. Nu har det dock hänt två gånger på kort tid att jag vaknat helt fascinerad av ett par fantastiska drömmar. Så färgstarka och detaljerade och med så fullständigt helsjuka lagom sammanhängande plotlines att jag gått runt och sörjt att jag vaknade så jag missade slutet.
Den första, härom helgen, kan förmodligen tas för ännu ett symptom för hur schlagerskadad man är. Jag jobbade nämligen i Globen under förberedelserna inför Melodifestivalfinalen. Ett Globen som inte var sig riktigt likt. Exteriört var den samma enorma gråtrista golfboll vi är vana att se. Men interiörerna hade lånat det mesta av Moulin Rouge, kombinerat med ett katakombsystem, likt det som enligt romanen, filmen och musikalen The Phantom of the Opera finns under operahuset i Paris.
Drömmen hade flera parallella storylines, sammanhållna av att de utspelades på samma plats, och av att jag självklart spelade en roll överallt. Hade den någonsin hamnat in the run för en Oscar hade min roll utan tvekan legat bra till för bästa lagom manliga huvudroll. Övriga roller besattes, åtminstone till det yttre, av ett stort antal mellokändisar väl uppblandat med vänner och bekanta. Till och med en bloggbekant fick en viktig biroll, liksom min favvopizzabagare, han med överarmarna.
En underlig feature i drömmen var att alla såg... märkligt photoshoppade ut. Inte på det där botoxiga, reklamaffischiga sättet, utan mer som om vi verkligen var skådespelare i en påkostad kostymfilm med överdrivna karaktärer, där alla är helt flawless med hjälp av ton av smink och vaselinlins. Visst var det en dröm, där man ju gärna slätar ut och förskönar, men just det draget var väldigt påtagligt. Allas kläder var också vässade på ett underligt Lars Wallin möter Cunigunda och goes Moulin Rouge kind of way.
Hur jag hamnade i Globen är blurrigt, och mina arbetsuppgifter var minst sagt oklara. Eller möjligen bara väldigt många. En Christer Björkman, som lånat sin karaktär av uncle Scrooge och yttre attribut av Matrix-Neo och filmens van Helsing, styrde med järnhand. En väldigt rosa Kikki Danielsson spelade rollen av allas hunsade husa, Askungenstyle, men med Rosanne Barrs munväder. Hon glittrade inte mindre för det.
Den omskrivna Livet är en schlagerplotten med Regina Lund och Marie Lindberg avhandlades också. Till skillnad mot både verkligheten och filmen var dock Maries rollfigur mer en märklig hybrid av Catwoman och Mary Poppins än en charmigt naiv Svensson från ingenstans.
Själv var jag någon slags allt-i-allo. En roddare, servitör, körsångare och professionell minglare som fritt och ibland till och med osynligt kunde röra mig bland de inblandade och i deras loger i katakomberna. Dit tog man sig förresten med hjälp av ett smart teleporteringsinspirerat system. Tänk t-centralens gångar för att ta sig till blå linje mot Akalla och Hjulsta, men allt i stylish less is more helvitt och med rullbanden utbytta mot glas med laserljusshow under som man bara gled fram över. Något för SL att fundera över. Där blev jag på dagarna en ganska passiv del av deras skruvade liv, men på nätterna var jag kung.
När Björkman dragit sig tillbaka till the batcave för natten tog nämligen jag och alla de andra över Globens stora scen för enorma fester där vi var mellos stjärnor med varandra som publik. När det så småningom blev sovdags drog jag mig tillbaka till madrassen på golvet i ett av kostymförråden dit jag var förpassad tillsammans med Kikki och min närmaste man, som "jobbade" på samma sätt. Där sov jag kyskt fullt påklädd i min spejsiga outfit sked med honom, (jag tror dock jag besparar honom att utlämnas här i min lagom dekadenta drömskildring, och jo, Kikki hade egen madrass), tills en ny dags glamourösa vedermödor väntade.
Jag tror jag avhåller mig ifrån att analysera drömmen.
//Fred - som skulle kunna tänka sig att sälja manuset till högstbjudande. Any takers?
onsdag 28 februari 2007
tisdag 27 februari 2007
Rapport från soffan
Jag veeet, det har varit lite tyst här. Har varit helt utslagen sedan jag kom hem efter helgens Stockholmstripp. Först trodde jag att det berodde på lördagens fylleslag på Lino, men insåg snart att det inte höll för att förklara feber och halsont. Eller det kanske möjligen kan förklaras av allt fyllehångel snarare än av alkoholen?
Nåja, det känns lite bättre nu i alla fall, och kombon jobbar på bra för att pyssla om mig och åtminstone se ut som om han tycker synd om mig. Är dock ordentligt tjurig över att jag missade bokreapremiären i natt. En kär gammal tradition är bruten.
//Fred - på bättringsvägen
Nåja, det känns lite bättre nu i alla fall, och kombon jobbar på bra för att pyssla om mig och åtminstone se ut som om han tycker synd om mig. Är dock ordentligt tjurig över att jag missade bokreapremiären i natt. En kär gammal tradition är bruten.
//Fred - på bättringsvägen
söndag 25 februari 2007
Melodifestivalen Gävle - facit
Jodå, jag tippar tydligen rätt bra, även om jag hellre sett att tipsen inte stämde. After Dark floppade och Sarah Dawn Finer blev mycket riktigt kvällens joker. Det enda positiva med att After Dark åkte ut var att (Åh) när ni tar saken i egna händer kunde bli kvällens låt på Lino.
Där har du också orsaken till att mellorapporteringen inte blev blixtsnabb den här helgen - den har nämligen tillbringats i kungliga hufvudstaden. Först melodifestivalkollande med polare jag träffar alltför sällan, och sedan utgång på nämnda Lino. Linobesöket började faktiskt ganska illa, eftersom jag inte fick med mig förfestfolket dit, men det vände dock snabbt till en kanonkväll.
Det blev nämligen lite otippat första gången jag förde över bloggvärldskontakter till Världen Utanför och träffade folk jag lärt känna via bloggen, eftersom jag råkade på ett par av mina favvobloggare där. HonkenPonken och Tennis C vet hur man festar och kan sina schlagers. Tack för en kanonkväll!
Men allvarligt, hur kunde Sarah Dawn Finers I remember love gå direkt till Globen? Jodå, hon har en schysst pipa, och det finns sammanhang där jag hade tyckt att låten vore helt ok. En mellofinal i Globen hör dock inte till de tillfällena. För mig är mellokollandet tajt förknippat med partystämning, och då blir en låt som den, särskilt med ett sent startnummer, en kanontillfälle för kisspaus. Uppenbarligen har större delen av svenska folket ett annat upplägg. Sitter man ensam hemma i soffan och minns kärleken? För inte är det en sådan låt som får igång en schysst lördagkväll i alla fall.
Nåja, jag tröstar mig med att det i alla fall ser ut att bli en hyggligt bred final, om än med viss tyngdpunkt på balladfacket. Andra Chansen kan med lite flyt dessutom jämna ut det förhållandet något.
//Fred - som fortsätter att göra Stockholm dagen ut
Där har du också orsaken till att mellorapporteringen inte blev blixtsnabb den här helgen - den har nämligen tillbringats i kungliga hufvudstaden. Först melodifestivalkollande med polare jag träffar alltför sällan, och sedan utgång på nämnda Lino. Linobesöket började faktiskt ganska illa, eftersom jag inte fick med mig förfestfolket dit, men det vände dock snabbt till en kanonkväll.
Det blev nämligen lite otippat första gången jag förde över bloggvärldskontakter till Världen Utanför och träffade folk jag lärt känna via bloggen, eftersom jag råkade på ett par av mina favvobloggare där. HonkenPonken och Tennis C vet hur man festar och kan sina schlagers. Tack för en kanonkväll!
Men allvarligt, hur kunde Sarah Dawn Finers I remember love gå direkt till Globen? Jodå, hon har en schysst pipa, och det finns sammanhang där jag hade tyckt att låten vore helt ok. En mellofinal i Globen hör dock inte till de tillfällena. För mig är mellokollandet tajt förknippat med partystämning, och då blir en låt som den, särskilt med ett sent startnummer, en kanontillfälle för kisspaus. Uppenbarligen har större delen av svenska folket ett annat upplägg. Sitter man ensam hemma i soffan och minns kärleken? För inte är det en sådan låt som får igång en schysst lördagkväll i alla fall.
Nåja, jag tröstar mig med att det i alla fall ser ut att bli en hyggligt bred final, om än med viss tyngdpunkt på balladfacket. Andra Chansen kan med lite flyt dessutom jämna ut det förhållandet något.
//Fred - som fortsätter att göra Stockholm dagen ut
lördag 24 februari 2007
Sugar Baby Love
Blev tipsad om den här animerade och oemotståndliga videon om en pojke som växer upp till en man och om hans nitar på väg mot att hitta mannen i sitt liv. Den är regisserad av Wilfred Brimo och var en del av en fransk kampanj mot HIV från förra året under devisen Live long enough to find the right one - protect yourself. Se den!
//Fred - som fortfarande sjunger Sugar Baby Love i falsett
//Fred - som fortfarande sjunger Sugar Baby Love i falsett
fredag 23 februari 2007
Melodifestivalen Gävle - ett första omdöme
Shit vad det går fort! Redan framme vid melodifestivalens sista deltävling, sedan har vi hört alla låtarna, och därmed låten som så småningom kommer att vinna. Enligt Aftonbladet har vi dock hört låtarna redan. De börjar tydligen bli desperata i jakten på de riktiga skandalerna, som hittills uteblivit.
1. För kung och fosterland - Magnus Uggla
Nej... jag klarar helt enkelt inte av killen. Han låter som han alltid gjort, som den uppkäftige tonåringen mitt under sin revolt, trots att han för länge sedan passerat de 50, med samma woohooo-körer och ompa-ompa som han alltid använder. Tröttnar folk aldrig på honom? Jag gjorde det någon gång på 80-talet, men det går inte att förneka, det sitter som ett migränanfall vare sig man vill eller inte. Texten handlar om ett par som konsumerar sig ur sina problem. Jag skulle behöva en jävla massa shopping för att fixa det här.
2. Vi hade nåt - Emile Azar
Det är klart man faller för historian om killen som tar sig från ingenstans till mello, och hans viktnedgång är imponerande. Men låten är inte lika imponerande. Refrängen påminner faktiskt lite om Westlifes World of our own och precis som det mesta Westlife gjort är den sympatisk utan att beröra någonstans.
3. Vågar du, vågar jag - Sanna Nielsen
Sannas musik ligger ljusår ifrån vad jag vanligtvis lyssnar på, och hur ocreddigt det än är att påstå det; Sanna är schlager och jag älskar det. Hennes Hela världen för mig är ett farligt underskattat coming-out-anthem. Vågar du, vågar jag är även den en klassisk schlager i år och jag tror det kan funka, en gång till.
4. Tror på dig - Caroline af Ugglas
Nej, det här tror jag inte på. Det är inte min kopp te alls, och jag har svårt att se vem som ska rösta på det här. Möjligen kan hon plocka poäng på att hon är stor en personlighet, beroende på hur den utnyttjas på scenen.
5. (Åh) när ni tar saken i egna händer - After Dark
I morgon tar After Dark hjälp av Sveriges gör-det-själv-elit för att få fram det dubbelbottnade i texten. Martin Timell satsar på kaklet och Mat-Tina använder fingret. Jag tycker onanitricket känns onödigt billigt, särskilt med ovan nämnda inblandade i kletet. Jag hade säkert köpt det här även, och förmodligen ännu mer, med en helt annan text. Det är inte helt fel att dra paralleller till Village People och Go West. Stämningen med allsångsrefräng och en manskör med tryck känns igen, men en kopia är det definitivt inte. Ingen vinnare heller är jag rädd. Får otäcka minnen av hur det gick för Nina & Kim...
6. I remember love - Sarah Dawn Finer
Fantastisk röst har hon utan tvekan. Synd att hon inte fick en lika fantastisk låt att matcha den med. Det börjar lovande, och jag gillar gospelkören, men där jag hade velat höra en fet höjning och riktigt crescendo mynnar den ut i ingenting. Det är dock snyggt och proffsigt, det räcker faktiskt en bit. En joker i leken?
7. La musica - Verona
Det snackas om Verona som ett nytt namn. Men jag har vissa förväntningar. Hennes cover på Matia Bazars Ti sento var nämligen en av 2005 års mest spelade låtar hos mig. Aftonbladet och SvD vill ha det till att detta låter som Kate Ryans Je t'adore från förra året, men tycker det låter betydligt mer av Paradisios sommarhit Bailando, om man nu måste leta likheter med befintliga låtar. Hade mello hållits i juli och jag hade kollat på storbild direkt från barbequen på playan hade jag tokröstat. Nu känns det svalare, i flera bemärkelser.
8. A little bit of love - Andreas Johnson
Förra veckan gick Sebastian till final med en låt som luktar Andreas Johnson lång väg. Om Andreas valde mellan den låten och A little bit of love så valde han fel. Det är inte dåligt, det är radiovänlig poprock, men det är ingen ny Sing for me direkt. Så trots att han inte har en dålig låt så lever den inte upp till förväntningarna efter jättehiten Sing for me. Det kan vara farligt...
Så hur blir det nu då? Känns riktigt svårtippat tycker jag. För min del är jag helt på det klara med att jag vill se Sanna och After Dark i Globen, men kunde svenska folket fetdissa Magnus låt förra veckan så... Veckans tips:
Till final: Magnus Uggla och Andreas Johnson
Till andra chansen: After Dark och Sanna Nielsen
Utslagna, i tur och ordning; Sarah Dawn Finer, Verona, Caroline af Ugglas, Emile Azar.
//Fred - som hoppas han har fel
1. För kung och fosterland - Magnus Uggla
Nej... jag klarar helt enkelt inte av killen. Han låter som han alltid gjort, som den uppkäftige tonåringen mitt under sin revolt, trots att han för länge sedan passerat de 50, med samma woohooo-körer och ompa-ompa som han alltid använder. Tröttnar folk aldrig på honom? Jag gjorde det någon gång på 80-talet, men det går inte att förneka, det sitter som ett migränanfall vare sig man vill eller inte. Texten handlar om ett par som konsumerar sig ur sina problem. Jag skulle behöva en jävla massa shopping för att fixa det här.
2. Vi hade nåt - Emile Azar
Det är klart man faller för historian om killen som tar sig från ingenstans till mello, och hans viktnedgång är imponerande. Men låten är inte lika imponerande. Refrängen påminner faktiskt lite om Westlifes World of our own och precis som det mesta Westlife gjort är den sympatisk utan att beröra någonstans.
3. Vågar du, vågar jag - Sanna Nielsen
Sannas musik ligger ljusår ifrån vad jag vanligtvis lyssnar på, och hur ocreddigt det än är att påstå det; Sanna är schlager och jag älskar det. Hennes Hela världen för mig är ett farligt underskattat coming-out-anthem. Vågar du, vågar jag är även den en klassisk schlager i år och jag tror det kan funka, en gång till.
4. Tror på dig - Caroline af Ugglas
Nej, det här tror jag inte på. Det är inte min kopp te alls, och jag har svårt att se vem som ska rösta på det här. Möjligen kan hon plocka poäng på att hon är stor en personlighet, beroende på hur den utnyttjas på scenen.
5. (Åh) när ni tar saken i egna händer - After Dark
I morgon tar After Dark hjälp av Sveriges gör-det-själv-elit för att få fram det dubbelbottnade i texten. Martin Timell satsar på kaklet och Mat-Tina använder fingret. Jag tycker onanitricket känns onödigt billigt, särskilt med ovan nämnda inblandade i kletet. Jag hade säkert köpt det här även, och förmodligen ännu mer, med en helt annan text. Det är inte helt fel att dra paralleller till Village People och Go West. Stämningen med allsångsrefräng och en manskör med tryck känns igen, men en kopia är det definitivt inte. Ingen vinnare heller är jag rädd. Får otäcka minnen av hur det gick för Nina & Kim...
6. I remember love - Sarah Dawn Finer
Fantastisk röst har hon utan tvekan. Synd att hon inte fick en lika fantastisk låt att matcha den med. Det börjar lovande, och jag gillar gospelkören, men där jag hade velat höra en fet höjning och riktigt crescendo mynnar den ut i ingenting. Det är dock snyggt och proffsigt, det räcker faktiskt en bit. En joker i leken?
7. La musica - Verona
Det snackas om Verona som ett nytt namn. Men jag har vissa förväntningar. Hennes cover på Matia Bazars Ti sento var nämligen en av 2005 års mest spelade låtar hos mig. Aftonbladet och SvD vill ha det till att detta låter som Kate Ryans Je t'adore från förra året, men tycker det låter betydligt mer av Paradisios sommarhit Bailando, om man nu måste leta likheter med befintliga låtar. Hade mello hållits i juli och jag hade kollat på storbild direkt från barbequen på playan hade jag tokröstat. Nu känns det svalare, i flera bemärkelser.
8. A little bit of love - Andreas Johnson
Förra veckan gick Sebastian till final med en låt som luktar Andreas Johnson lång väg. Om Andreas valde mellan den låten och A little bit of love så valde han fel. Det är inte dåligt, det är radiovänlig poprock, men det är ingen ny Sing for me direkt. Så trots att han inte har en dålig låt så lever den inte upp till förväntningarna efter jättehiten Sing for me. Det kan vara farligt...
Så hur blir det nu då? Känns riktigt svårtippat tycker jag. För min del är jag helt på det klara med att jag vill se Sanna och After Dark i Globen, men kunde svenska folket fetdissa Magnus låt förra veckan så... Veckans tips:
Till final: Magnus Uggla och Andreas Johnson
Till andra chansen: After Dark och Sanna Nielsen
Utslagna, i tur och ordning; Sarah Dawn Finer, Verona, Caroline af Ugglas, Emile Azar.
//Fred - som hoppas han har fel
Frihet och jämlikhet - vår tids största lögner?
Såg ett skönt inlägg på Tjuvlyssnat:
En tjej ~25 går in på Ica och har sitt barn, iklädd en rosa mössa, i en sittvagn. En äldre dam kommer fram och lutar sig mot barnet.
Damen: Nämen gud, vilken söt liten flicka!
Tjejen: Tack, men det är en pojke.
Damen (tittar upp och fnyser lite): Men varför har han då en rosa mössa?
Tjejen (svarar trött): För att han är bög.
Ett klockrent svar på en korkad och ack så könsnormativ fråga tyckte jag, men när man börjar läsa kommentarerna till inlägget blir man liite trött. Här följer ett litet axplock:
- Kul nu, trist om ett par år när ungen blir mobbad på rasterna för att föräldrarna ska vara så jefla könsrättvisa och duktiga…
- Stackars barn som får lida för att mamma vill göra revolt mot könsrollerna. Vad spelar det för roll om könen har en färg kopplad till sig? Det är ju ett bra sätt att skilja på pojkar från flickor i ung ålder. Eller är målet att göra alla asexuella?
- Blir så trött på såna personer som tjej-25. Varför ska hennes barn behöva lida för att hon måste stå upp mot könsnormerna. Man får inte glömma att könen ÄR olika, vi är fan inte som robotar. Att rosa är en tjejfärg och blått är en killfärg ser inte jag något problem i. Eller vi kanske ska börja byta om i samma omklädningsrum när vi ändå håller på…
Här handlar det om mycket större perspektiv än rosa mössor. Man hör ofta resonemang om var vi står idag som slår sig för bröstet för hur frigjorda vi är, om individens frihet till egna val, om mäns och kvinnors jämlikhet på arbetsmarknaden, ja till och med modet förespråkar att hitta sin personliga stil inom rådande trender. Men motsägelsefullt nog motarbetar vi detta så gott vi kan. När det gäller barn och könsnormer är det tydligen fortfarande rena väggen och stockkonservatism som gäller. Varför köper vi cementerandet av sådana normer?
För det råder ingen tvekan om att det är det som sker, man knuffas in i normen från dag ett. Killar ska kläs i blått och ha superhjältar på bröstet medan de leker macholekar och tjejer ska vara gulliga eller i värsta fall sexiga i rosa medan deras leksaker fostrar dem till bimbos och hemmafruar. Frågar du Svensson på gatan säger han förmodligen att jag har fel, vi HAR ju kommit längre än så, men det räcker att ta en titt i vilken leksakskatalog som helst, eller random klädbutiks barnavdelning för att motbevisa det. För att inte tala om kommentarerna ovan. Gränsen mellan vad som är för killar och för tjejer är av armerad betong.
Det handlar överhuvudtaget inte om att göra politiskt korrekta statements eller att på trots göra tvärtemot rådande norm, men vad är det vi vill ha? Är vi individer eller bara kön? Vems är felet om ett normöverskridande barn "får lida"?
Det spelar ingen roll hur många gånger motsatsen upprepas; vi är inte jämlika, definitivt inte frigjorda och individens frihet är förbannat begränsat - och vi gör tydligen dessutom vad vi kan för att behålla det så.
//Fred - normativitetstrött
En tjej ~25 går in på Ica och har sitt barn, iklädd en rosa mössa, i en sittvagn. En äldre dam kommer fram och lutar sig mot barnet.
Damen: Nämen gud, vilken söt liten flicka!
Tjejen: Tack, men det är en pojke.
Damen (tittar upp och fnyser lite): Men varför har han då en rosa mössa?
Tjejen (svarar trött): För att han är bög.
Ett klockrent svar på en korkad och ack så könsnormativ fråga tyckte jag, men när man börjar läsa kommentarerna till inlägget blir man liite trött. Här följer ett litet axplock:
- Kul nu, trist om ett par år när ungen blir mobbad på rasterna för att föräldrarna ska vara så jefla könsrättvisa och duktiga…
- Stackars barn som får lida för att mamma vill göra revolt mot könsrollerna. Vad spelar det för roll om könen har en färg kopplad till sig? Det är ju ett bra sätt att skilja på pojkar från flickor i ung ålder. Eller är målet att göra alla asexuella?
- Blir så trött på såna personer som tjej-25. Varför ska hennes barn behöva lida för att hon måste stå upp mot könsnormerna. Man får inte glömma att könen ÄR olika, vi är fan inte som robotar. Att rosa är en tjejfärg och blått är en killfärg ser inte jag något problem i. Eller vi kanske ska börja byta om i samma omklädningsrum när vi ändå håller på…
Här handlar det om mycket större perspektiv än rosa mössor. Man hör ofta resonemang om var vi står idag som slår sig för bröstet för hur frigjorda vi är, om individens frihet till egna val, om mäns och kvinnors jämlikhet på arbetsmarknaden, ja till och med modet förespråkar att hitta sin personliga stil inom rådande trender. Men motsägelsefullt nog motarbetar vi detta så gott vi kan. När det gäller barn och könsnormer är det tydligen fortfarande rena väggen och stockkonservatism som gäller. Varför köper vi cementerandet av sådana normer?
För det råder ingen tvekan om att det är det som sker, man knuffas in i normen från dag ett. Killar ska kläs i blått och ha superhjältar på bröstet medan de leker macholekar och tjejer ska vara gulliga eller i värsta fall sexiga i rosa medan deras leksaker fostrar dem till bimbos och hemmafruar. Frågar du Svensson på gatan säger han förmodligen att jag har fel, vi HAR ju kommit längre än så, men det räcker att ta en titt i vilken leksakskatalog som helst, eller random klädbutiks barnavdelning för att motbevisa det. För att inte tala om kommentarerna ovan. Gränsen mellan vad som är för killar och för tjejer är av armerad betong.
Det handlar överhuvudtaget inte om att göra politiskt korrekta statements eller att på trots göra tvärtemot rådande norm, men vad är det vi vill ha? Är vi individer eller bara kön? Vems är felet om ett normöverskridande barn "får lida"?
Det spelar ingen roll hur många gånger motsatsen upprepas; vi är inte jämlika, definitivt inte frigjorda och individens frihet är förbannat begränsat - och vi gör tydligen dessutom vad vi kan för att behålla det så.
//Fred - normativitetstrött
onsdag 21 februari 2007
Ångrar jag något?
Det är min tur att ta över stafettpinnen i Blogstafetten! Ämnet jag fått av Himmel eller helvete lyder:
Om du fick leva om ditt liv, finns det något som du skulle välja att göra annorlunda?
Motivera hur du tänker vare sig ditt svar är ja eller nej.
Mitt spontana svar på den direkta frågan är utan tvekan nej. Det blir värre att motivera ställningstagandet. Inte för att motiven saknas, utan för att de faktiskt utgör en stor del av min livsfilosofi, och den har jag aldrig skrivit någon programförklaring till. Det finns också risk för att en sådan skulle kunna bli väldigt lång, men jag ska göra ett försök till en hanterbar sammanfattning.
Till att börja med är det ju min väg fram till idag i form av egna beslut, vägval, tillfälligheter, arv och andras inflytande som format mig till den jag är och på det stora hela är jag faktiskt ganska nöjd med den jag är och var jag står idag. De val jag gjort kan alltså inte ha varit såå tokiga trots allt. Att gå tillbaka och ändra något vägval skulle dessutom med stor sannolikhet få konsekvenser för den jag är idag av dimensioner jag omöjligtvis kan överblicka. Den vid en första anblick positiva konsekvensen av ett annat val än de jag redan gjort skulle ju kunna medföra ett stort antal negativa.
Sedan försöker jag leva efter tanken på att livet är idag och i morgon. Inte igår. Gårdagen har varit, jag kan inte ändra på den och jag kan inte leva om den. Ibland känns den mindre lyckad, men inte desto mindre, den har passerat. Det bästa jag kan göra är att ta lärdom av den inför i morgon. Det händer ibland att folk frågar om man lever efter något motto, en devis som en ledstjärna i tillvaron. Jag brukar svara att mitt är no regrets - they don't work. Det är inte alltid lätt att tänka så, men jag tror på att jag mår bra av att bara försöka.
Jag är till och med lite rädd för motsatsen. Att fastna vid det som varit och allt jag inte gjort och leva med en massa om-ändå-jag-haden istället för att vara glad åt det jag faktiskt uppnått och ta vara på möjligheten jag har idag. Bitterhet är ett otäckt gift. Låter man den ta över är till slut allting för sent. Livet är nu och det pågår hela tiden, det är där jag vill lägga min energi. Frågeställningen och jag går med andra ord på fullständig kollisionskurs.
Det här får också tjäna lite som inspiration för ämnet jag bollar vidare till Bloggliv:
De flesta av oss lever med någon slags dröm om något vi skulle vilja göra eller uppnå. Den där sorten som vi, om vi känner efter, önskar hett, men inte riktigt tror på. Nu är det slutdrömt för din del. Jag vill se en konkret handlingsplan för hur du skulle kunna uppnå din dröm nu, på en vecka. Vilken är din dröm? Vilka möjligheter finns, vilka hinder måste övervinnas?
//Fred - här och nu
Om du fick leva om ditt liv, finns det något som du skulle välja att göra annorlunda?
Motivera hur du tänker vare sig ditt svar är ja eller nej.
Mitt spontana svar på den direkta frågan är utan tvekan nej. Det blir värre att motivera ställningstagandet. Inte för att motiven saknas, utan för att de faktiskt utgör en stor del av min livsfilosofi, och den har jag aldrig skrivit någon programförklaring till. Det finns också risk för att en sådan skulle kunna bli väldigt lång, men jag ska göra ett försök till en hanterbar sammanfattning.
Till att börja med är det ju min väg fram till idag i form av egna beslut, vägval, tillfälligheter, arv och andras inflytande som format mig till den jag är och på det stora hela är jag faktiskt ganska nöjd med den jag är och var jag står idag. De val jag gjort kan alltså inte ha varit såå tokiga trots allt. Att gå tillbaka och ändra något vägval skulle dessutom med stor sannolikhet få konsekvenser för den jag är idag av dimensioner jag omöjligtvis kan överblicka. Den vid en första anblick positiva konsekvensen av ett annat val än de jag redan gjort skulle ju kunna medföra ett stort antal negativa.
Sedan försöker jag leva efter tanken på att livet är idag och i morgon. Inte igår. Gårdagen har varit, jag kan inte ändra på den och jag kan inte leva om den. Ibland känns den mindre lyckad, men inte desto mindre, den har passerat. Det bästa jag kan göra är att ta lärdom av den inför i morgon. Det händer ibland att folk frågar om man lever efter något motto, en devis som en ledstjärna i tillvaron. Jag brukar svara att mitt är no regrets - they don't work. Det är inte alltid lätt att tänka så, men jag tror på att jag mår bra av att bara försöka.
Jag är till och med lite rädd för motsatsen. Att fastna vid det som varit och allt jag inte gjort och leva med en massa om-ändå-jag-haden istället för att vara glad åt det jag faktiskt uppnått och ta vara på möjligheten jag har idag. Bitterhet är ett otäckt gift. Låter man den ta över är till slut allting för sent. Livet är nu och det pågår hela tiden, det är där jag vill lägga min energi. Frågeställningen och jag går med andra ord på fullständig kollisionskurs.
Det här får också tjäna lite som inspiration för ämnet jag bollar vidare till Bloggliv:
De flesta av oss lever med någon slags dröm om något vi skulle vilja göra eller uppnå. Den där sorten som vi, om vi känner efter, önskar hett, men inte riktigt tror på. Nu är det slutdrömt för din del. Jag vill se en konkret handlingsplan för hur du skulle kunna uppnå din dröm nu, på en vecka. Vilken är din dröm? Vilka möjligheter finns, vilka hinder måste övervinnas?
//Fred - här och nu
tisdag 20 februari 2007
Åh nej! Schlagerlåtarna sprids på nätet!
Hur naiv får man vara egentligen? Enligt Sveriges Televisions regler för Melodifestivalen får inte låtarna som är kvar i tävlingen släppas till allmänheten. Trots det finns samtliga låtar som tävlat hittills tillgängliga på vilken fildelningssajt som helst.
Martin Österdahl, projektledare på Melodifestivalen, har enligt Expressen ingen förklaring till att låtarna har hamnat där. Han menar att det sker av misstag, det finns inga personer som gör dem tillgängliga med flit.
Dags för en liten reality check, Martin. Samtliga låtar har funnits tillgängliga på alla tänkbara fildelningssajter dagen innan tävlingen. Ibland tidigare. Precis som alla tidigare år sedan fildelandet låg i vaggan. Man råkar inte ramla in på en sådan sajt. Och även om man trots allt skulle hamna där av misstag krävs liiite mer än ett stort hoppsan innan man gjort alla sina filer tillgängliga. Även om man leker med tanken på att man är så pass blåst/har sådan otur - man gör det definitivt inte tre veckor i rad.
Varför man gör det kan man bara spekulera över. Kanske tar man inte reglerna på allvar och behandlar låtarna som vilken annan musik som helst man har i datorn. Kanske tycker man att reglerna är fåniga och lägger ut låtarna på ren trots. Kanske vill man briljera med att man överhuvudtaget har dem. Men att tro att de hamnar där av misstag är mer än lovligt naivt. För att inte säga korkat.
Det här är bara ännu ett exempel på musikindustrins misslyckande med att anpassa sig till verkligheten.
//Fred - liiite trött
Martin Österdahl, projektledare på Melodifestivalen, har enligt Expressen ingen förklaring till att låtarna har hamnat där. Han menar att det sker av misstag, det finns inga personer som gör dem tillgängliga med flit.
Dags för en liten reality check, Martin. Samtliga låtar har funnits tillgängliga på alla tänkbara fildelningssajter dagen innan tävlingen. Ibland tidigare. Precis som alla tidigare år sedan fildelandet låg i vaggan. Man råkar inte ramla in på en sådan sajt. Och även om man trots allt skulle hamna där av misstag krävs liiite mer än ett stort hoppsan innan man gjort alla sina filer tillgängliga. Även om man leker med tanken på att man är så pass blåst/har sådan otur - man gör det definitivt inte tre veckor i rad.
Varför man gör det kan man bara spekulera över. Kanske tar man inte reglerna på allvar och behandlar låtarna som vilken annan musik som helst man har i datorn. Kanske tycker man att reglerna är fåniga och lägger ut låtarna på ren trots. Kanske vill man briljera med att man överhuvudtaget har dem. Men att tro att de hamnar där av misstag är mer än lovligt naivt. För att inte säga korkat.
Det här är bara ännu ett exempel på musikindustrins misslyckande med att anpassa sig till verkligheten.
//Fred - liiite trött
måndag 19 februari 2007
Googlemania
Har sett flera blogginlägg som analyserar vilka söksträngar hos sökmotorer som lett till besök på respektive blogg. Ganska kul läsning, men fram tills idag har jag inte orkat göra ett eget. En alldeles lat och ledig måndag är dock ett kanontillfälle att ändra på saken, så här, äntligen: en analys av vilka sökningar som lett hit!
Till att börja med kan man undra om folk överhuvudtaget använder sina datorer till annat än att porra runt på nätet. Jag tänker inte ens försöka påstå att jag är fullständigt oskyldig till porrsurfande, och jag ger egentligen blanka fan i om folk inte gör annat än att sitta och skvätta på skärmen. Men allvarligt, liiite undrar man ju när 95% av träffarna som leder hit anknyter till sex. Sååå mycket sex skriver jag knappast. Jag menar, inte enda träff på t.ex. heteronormativitet har lett hit. Eller melodifestivalen, någon..?
Nåja, sökterm nummer ett är utan tvekan kukar. Detta fullständigt outtömliga ämne har renderat i överlägset flest träffar den här månaden. På god andraplats hamnar sexställningar. Ett ord som jag, såvitt jag minns, använt en enda gång; när jag skrev om en viss lesbisk sådan. Bortsett från orden med sexuell anknytning ligger namnen på senaste säsongens idoldeltagare högt på listan. Populärast är visst Erik Segerstedt. Med fördel i kombination med endera kuk/naken/bög.
Nästa stora kategori är just den som består av namnet på en kändis följt av naken/kuk/fitta/bröst alternativt bög/homosexuell/flata. I stort sett varenda kändis jag överhuvudtaget har nämnt i bloggen har pusslats ihop med ett av de orden. Mer udda i den kategorin är Peter Swartling flata. För att inte tala om Ingvar Oldsberg fet kuk. Euww... Herregud, till och med mumintrollet homosexuell har lett hit! Till dig som undrade Är Magnus Carlsson bög? har jag breaking news. Ja! Det är han! Och solen är fortfarande het.
I avdelningen för mer udda preferenser hittar vi snubbarna som googlade efter knullar dvärgtomte eller knulla gravid transa. Glöm inte kondomen pojkar!
Några har ställt frågor av det mer udda slaget. Som stackaren som googlade på Varför liten kuk? Ja, varför? Such a waste. Andra stora outgrundliga frågor man försökt hitta svar på hos mig är Hur överlevde kristendomen? Vad händer med bajset? och Hur runkar bögar? Stackare, de måtte ligga sömnlösa.
Lite kul också att det på sistone dykt upp folk som faktiskt googlar efter Närabögenupplevelser.
Nu är det er tur! *väntar spänt*
//Fred - som nog inte tror att Swartling är flata
Till att börja med kan man undra om folk överhuvudtaget använder sina datorer till annat än att porra runt på nätet. Jag tänker inte ens försöka påstå att jag är fullständigt oskyldig till porrsurfande, och jag ger egentligen blanka fan i om folk inte gör annat än att sitta och skvätta på skärmen. Men allvarligt, liiite undrar man ju när 95% av träffarna som leder hit anknyter till sex. Sååå mycket sex skriver jag knappast. Jag menar, inte enda träff på t.ex. heteronormativitet har lett hit. Eller melodifestivalen, någon..?
Nåja, sökterm nummer ett är utan tvekan kukar. Detta fullständigt outtömliga ämne har renderat i överlägset flest träffar den här månaden. På god andraplats hamnar sexställningar. Ett ord som jag, såvitt jag minns, använt en enda gång; när jag skrev om en viss lesbisk sådan. Bortsett från orden med sexuell anknytning ligger namnen på senaste säsongens idoldeltagare högt på listan. Populärast är visst Erik Segerstedt. Med fördel i kombination med endera kuk/naken/bög.
Nästa stora kategori är just den som består av namnet på en kändis följt av naken/kuk/fitta/bröst alternativt bög/homosexuell/flata. I stort sett varenda kändis jag överhuvudtaget har nämnt i bloggen har pusslats ihop med ett av de orden. Mer udda i den kategorin är Peter Swartling flata. För att inte tala om Ingvar Oldsberg fet kuk. Euww... Herregud, till och med mumintrollet homosexuell har lett hit! Till dig som undrade Är Magnus Carlsson bög? har jag breaking news. Ja! Det är han! Och solen är fortfarande het.
I avdelningen för mer udda preferenser hittar vi snubbarna som googlade efter knullar dvärgtomte eller knulla gravid transa. Glöm inte kondomen pojkar!
Några har ställt frågor av det mer udda slaget. Som stackaren som googlade på Varför liten kuk? Ja, varför? Such a waste. Andra stora outgrundliga frågor man försökt hitta svar på hos mig är Hur överlevde kristendomen? Vad händer med bajset? och Hur runkar bögar? Stackare, de måtte ligga sömnlösa.
Lite kul också att det på sistone dykt upp folk som faktiskt googlar efter Närabögenupplevelser.
Nu är det er tur! *väntar spänt*
//Fred - som nog inte tror att Swartling är flata
lördag 17 februari 2007
Melodifestivalen Örnsköldsvik - facit
Så, då är tredje deltävlingen historia och det är dags att sammanfatta! Det blir i kortform den här gången, snart dags för utgång ju!
Idol-grabbarna Måns och Sebastian gick inte helt otippat direkt till final. Sebbes klänning var inget vacker, men låten funkade tydligen. Själv tycker jag att den var helt ok, men inte att den riktigt höll måttet för en finalplats.
Måns Zelmerlöw satte, om inte alla mina GT bedrar mig fullständigt, alla toner, vilket rättvist räckte för final. Peddolamporna blinkar rött, men killen är helt fucking oemotståndlig! Själva definitionen för en IHT. Vi ses på Schlagerkvällen på Pride, Måns!
Folk verkade inse att Nannes låt inte, trots ett schysst scennummer, var särskilt mycket mer än en upprepning, och skickade henne till andra chansen medan Sonja överträffade mina förväntingar något och tog platsen bredvid Nanne.
Precis som jag befarade var inte svenska folket särskilt schyssta mot stackars Magnus Carlsson. Trots kvällens favvolåt nummer ett är han nu utslagen efter en femteplats ikväll. Så jääävla orättvist! Live forever var kvällens bästa låt! Capiche!
Avslutningsvis hamnade de tre väntade låtarna längst ned; de båda brudarna i MissMatch togs på orden, the Attics låt var som väntat i fel forum och av någon outgrundlig anledning lyckades Ansiktsburksnubbarna skrapa ihop tillräckligt med poäng för plats 6.
//Fred - som satsar på årets partykväll hittills
fredag 16 februari 2007
Melodifestivalen Örnsköldsvik - ett första omdöme
I morgon är vi framme vi Melodifestivalens tredje deltävling, den från Örnsköldsvik. Självklart har låtarna lyssnats in i förväg, så här är de, veckans förhandstips:
1. Cara mia - Måns Zelmerlöv
Hmm... i mina öron ekar låten väldigt mycket av Shirley Clamps albumspår Ärliga blå, som väl också skrevs av Kempe? Men vad fan, jag gillade den, och den här är inte sämre. En blå uptempolåt som lär spelas under hela året på landets gayklubbar och ett bra tag i min iPod. Ryktas dock att Måns inte varit ett under av tonsäkerhet under repen, men det kanske i viss mån kan vägas upp av att killen är godis?
2. Drop dead - MissMatch
Ett försök att föra samman det som skapat Pink's och t.A.T.u's framgångar. Försöket resulterade tydligen i noll och intet, eftersom både låten och MissMatch saknar allt vad ovannämnda har. Attityd och låtar till exempel. Why do we do this to ourselves?
3. Live forever - Magnus Carlsson
Börjar misstänkt likt falsettslingan i Elton Johns Goodbye Yellow Brick Road för att sedan gå över i en 80-talsnostalgisk snygg poplåt med tydligt släktskap med A-ha's tidiga hits. Jag älskar det här! Underligt förresten, jag har alltid påstått att jag inte är särskilt förtjust i falsettsång. Får nog sluta påstå det efter att ha spelat väldigt höga doser Scissor Sisters och Mika senaste halvåret och sedan faller för det här.
4. I mina drömmar - Mani Armani Taha-Sheida
Jodå, jag tycker det är kul med bredd i mello. Världsmusik lät åtminstone på pappret intressant, men det här får mig bara att tänka på Ansiktsburk, med den skillnaden att de här faktiskt verkligen sjunger på svenska emellanåt.
5. The arrival - The Attic feat. Therese
Jag ville verkligen att mina favvos The Attic skulle komma med något som skulle kunna vara gångbart i Melodifestivalen. Det lär inte The Arrival vara. Den ligger inte alltför långt ifrån kanonlåtarna Therese fick hits med tillsammans med StoneBridge, dvs snygg housepop, men face it, mello är inget dansgolv och The Arrival når inte riktigt de låtarnas nivå.
6. When the night comes falling - Sebastian
Om det här är Sebastian så undrar jag hur Andreas Johnsons låt kommer att låta. Det här är nämligen låten han borde ha följt upp Sing for me med. Är säker på att den kommer att funka i morgon. Sebastian har legat på listorna under hela det senaste året med olika låtar, och den här matchar dem väl. Minst andra chansen.
7. För att du finns - Sonja Aldén
Bobby Ljunggren har totat ihop en klassisk schlagerballad av det slag vi vant oss att förknippa med artister som Sanna Nielsen och Jan Johansen. Den här är vackert men lyfter aldrig, men nog luktar det svensktoppshit.
8. Jag måste kyssa dig - Nanne
Alla bögar äääälskar Nanne. Ok, det är väl inte riktigt sant, men ibland får man den känslan om man går på gayklubb, vilket har lett till att jag verkar ha fått en rejäl överdos. Det här känns nämligen inget kul alls. Riktigt trist faktiskt. Som att tvingas höra Håll om mig. Ännu en gång.
Den här veckans fält håller ganska hög nivå, dock utan att nå de riktiga höjderna som fanns förra veckan i form av the Ark och Marie Lindberg. Min favorit är helt klart Magnus låt och på pappret har han ett kanonläge mitt emellan veckans båda bottennapp. Litar dock inte alls på svenska folkets smak och jag har en känsla av att Magnus får lida för deras brist på sådan i morgon. Mina tips för i morgon blir som följer:
Till final: Sebastian och Nanne
Till andra chansen: Måns och Magnus
Utslagna, i tur och ordning: Sonja, the Attic, MissMatch, Mani Armani Sheida
//Fred - som hoppas på Magnus i morgon
1. Cara mia - Måns Zelmerlöv
Hmm... i mina öron ekar låten väldigt mycket av Shirley Clamps albumspår Ärliga blå, som väl också skrevs av Kempe? Men vad fan, jag gillade den, och den här är inte sämre. En blå uptempolåt som lär spelas under hela året på landets gayklubbar och ett bra tag i min iPod. Ryktas dock att Måns inte varit ett under av tonsäkerhet under repen, men det kanske i viss mån kan vägas upp av att killen är godis?
2. Drop dead - MissMatch
Ett försök att föra samman det som skapat Pink's och t.A.T.u's framgångar. Försöket resulterade tydligen i noll och intet, eftersom både låten och MissMatch saknar allt vad ovannämnda har. Attityd och låtar till exempel. Why do we do this to ourselves?
3. Live forever - Magnus Carlsson
Börjar misstänkt likt falsettslingan i Elton Johns Goodbye Yellow Brick Road för att sedan gå över i en 80-talsnostalgisk snygg poplåt med tydligt släktskap med A-ha's tidiga hits. Jag älskar det här! Underligt förresten, jag har alltid påstått att jag inte är särskilt förtjust i falsettsång. Får nog sluta påstå det efter att ha spelat väldigt höga doser Scissor Sisters och Mika senaste halvåret och sedan faller för det här.
4. I mina drömmar - Mani Armani Taha-Sheida
Jodå, jag tycker det är kul med bredd i mello. Världsmusik lät åtminstone på pappret intressant, men det här får mig bara att tänka på Ansiktsburk, med den skillnaden att de här faktiskt verkligen sjunger på svenska emellanåt.
5. The arrival - The Attic feat. Therese
Jag ville verkligen att mina favvos The Attic skulle komma med något som skulle kunna vara gångbart i Melodifestivalen. Det lär inte The Arrival vara. Den ligger inte alltför långt ifrån kanonlåtarna Therese fick hits med tillsammans med StoneBridge, dvs snygg housepop, men face it, mello är inget dansgolv och The Arrival når inte riktigt de låtarnas nivå.
6. When the night comes falling - Sebastian
Om det här är Sebastian så undrar jag hur Andreas Johnsons låt kommer att låta. Det här är nämligen låten han borde ha följt upp Sing for me med. Är säker på att den kommer att funka i morgon. Sebastian har legat på listorna under hela det senaste året med olika låtar, och den här matchar dem väl. Minst andra chansen.
7. För att du finns - Sonja Aldén
Bobby Ljunggren har totat ihop en klassisk schlagerballad av det slag vi vant oss att förknippa med artister som Sanna Nielsen och Jan Johansen. Den här är vackert men lyfter aldrig, men nog luktar det svensktoppshit.
8. Jag måste kyssa dig - Nanne
Alla bögar äääälskar Nanne. Ok, det är väl inte riktigt sant, men ibland får man den känslan om man går på gayklubb, vilket har lett till att jag verkar ha fått en rejäl överdos. Det här känns nämligen inget kul alls. Riktigt trist faktiskt. Som att tvingas höra Håll om mig. Ännu en gång.
Den här veckans fält håller ganska hög nivå, dock utan att nå de riktiga höjderna som fanns förra veckan i form av the Ark och Marie Lindberg. Min favorit är helt klart Magnus låt och på pappret har han ett kanonläge mitt emellan veckans båda bottennapp. Litar dock inte alls på svenska folkets smak och jag har en känsla av att Magnus får lida för deras brist på sådan i morgon. Mina tips för i morgon blir som följer:
Till final: Sebastian och Nanne
Till andra chansen: Måns och Magnus
Utslagna, i tur och ordning: Sonja, the Attic, MissMatch, Mani Armani Sheida
//Fred - som hoppas på Magnus i morgon
torsdag 15 februari 2007
Självmord - med andra ord
Jag hade inte tänkt skriva om Johanna Sällströms död. Den är självklart oerhört tragisk, men jag tyckte inte att jag hade något att tillföra med att skriva om det. Det fanns liksom inga ord. Inte förrän jag läste det här inlägget, där Åsiktstorped menar att det är okänsligt, skenheligt och oetiskt att samtliga stora tidningar (SvD, DN, Expressen och Aftonbladet) alla använt omskrivningar för orsaken till Johannas död i stället för att rakt ut skriva att det rör sig om självmord.
Han har visserligen en poäng i att det man inte pratar om finns inte, och det som inte finns behöver inte åtgärdas. Men det finns fler sidor av saken.
Strax efter att Kurt Cobain tog livet av sig 1994 gjorde en bekant till mig samma sak. Han lämnade efter sig ett brev, och snart gick ryktet i bekantskapskretsen att en av raderna i hans brev var Tack Kurt för modet.
Kurts exempel gav honom bekräftelsen att döden var det rätta. Jag är absolut ingen expert på de psykologiska mekanismerna hos en djupt deprimerad människa, men jag har själv haft riktigt svarta perioder. Jag har aldrig velat dö, inte innerst inne, men trots det har jag haft stunder när jag känt att jag inte haft andra alternativ än att dö. Målar man in sig i ett hörn med svart färg ser man till slut bara svart och svart blir den enda färg som finns att tillgå. Sitter man väl där i hörnet behövs inte mycket för att man ska måla ännu lite mer svart. Kanske inte mer än att någon annan gör precis det ens tanke är full av.
Därför konstaterade jag ganska nöjt att man i stor utsträckning använder omskrivningar i rapporteringarna om Johannas död. Nog kan alla läsa mellan raderna vad det (förmodligen) rör sig om, men där finns ingen in-your-face trigger.
Det är självklart under all kritik att suicidpreventionen bara får 2 miljoner kronor per år medan trafiksäkerhetsforskningen får 70 miljoner trots tredubbel dödsfrekvens, men jag tror inte att rätt metod att förbättra de siffrorna är att basunera ut kändisars självmord på löpsedlarna.
//Fred - som mest målar i vitt
Han har visserligen en poäng i att det man inte pratar om finns inte, och det som inte finns behöver inte åtgärdas. Men det finns fler sidor av saken.
Strax efter att Kurt Cobain tog livet av sig 1994 gjorde en bekant till mig samma sak. Han lämnade efter sig ett brev, och snart gick ryktet i bekantskapskretsen att en av raderna i hans brev var Tack Kurt för modet.
Kurts exempel gav honom bekräftelsen att döden var det rätta. Jag är absolut ingen expert på de psykologiska mekanismerna hos en djupt deprimerad människa, men jag har själv haft riktigt svarta perioder. Jag har aldrig velat dö, inte innerst inne, men trots det har jag haft stunder när jag känt att jag inte haft andra alternativ än att dö. Målar man in sig i ett hörn med svart färg ser man till slut bara svart och svart blir den enda färg som finns att tillgå. Sitter man väl där i hörnet behövs inte mycket för att man ska måla ännu lite mer svart. Kanske inte mer än att någon annan gör precis det ens tanke är full av.
Därför konstaterade jag ganska nöjt att man i stor utsträckning använder omskrivningar i rapporteringarna om Johannas död. Nog kan alla läsa mellan raderna vad det (förmodligen) rör sig om, men där finns ingen in-your-face trigger.
Det är självklart under all kritik att suicidpreventionen bara får 2 miljoner kronor per år medan trafiksäkerhetsforskningen får 70 miljoner trots tredubbel dödsfrekvens, men jag tror inte att rätt metod att förbättra de siffrorna är att basunera ut kändisars självmord på löpsedlarna.
//Fred - som mest målar i vitt
Värsta schlagervideon - tre minuter melodifestival
Jag har aldrig varit Markooliofan. Han var lillbrorsans idol och genast nästan självklart absolut inte min. Lite för pubertal och med alldeles för mycket heterohumor. Damn, där kröp visst fördomarna fram igen. Well, den senaste månaden har han trots det varit den mest spelade artisten här. Givetvis tillsammans med Linda Bengtzing i Värsta schlagern.
Tills jag såg videon igår har dock Linda och låten varit alibit för att låta Markoolio hänga med på ett hörn, men nu... killen är ju kul! I videon har man klämt in i stort sett varenda schlagerklyscha man kan komma på, allt det där som gör att man älskar och/eller hatar Melodifestivalen; klädbyten, tonartshöjningar, handklapp, schlagerposer, bögiga dansare, over-the-top-kläder, ja till och med Bert Karlsson och en vindmaskin gone wild. Markoolio, är förutom sig själv i peruk, en överspänd Carola, en buspojkig Alexander Bard, Martin Rolinski, Christer Björk(Mörk)man och Björn Kjellman.
Hela melodifestivalen inklämd på tre minuter, för den som inte orkar fem deltävlingar och en final, men kanske mest för oss som inte riktigt får nog (förrän framåt sommaren):
//Fred - som dock undviker Markoolios backlist även i fortsättningen
Tills jag såg videon igår har dock Linda och låten varit alibit för att låta Markoolio hänga med på ett hörn, men nu... killen är ju kul! I videon har man klämt in i stort sett varenda schlagerklyscha man kan komma på, allt det där som gör att man älskar och/eller hatar Melodifestivalen; klädbyten, tonartshöjningar, handklapp, schlagerposer, bögiga dansare, over-the-top-kläder, ja till och med Bert Karlsson och en vindmaskin gone wild. Markoolio, är förutom sig själv i peruk, en överspänd Carola, en buspojkig Alexander Bard, Martin Rolinski, Christer Björk(Mörk)man och Björn Kjellman.
Hela melodifestivalen inklämd på tre minuter, för den som inte orkar fem deltävlingar och en final, men kanske mest för oss som inte riktigt får nog (förrän framåt sommaren):
//Fred - som dock undviker Markoolios backlist även i fortsättningen
onsdag 14 februari 2007
Årets homo
Igår gick QX årliga gaygala av stapeln, varvid ett antal pris i olika klasser delades ut. Till exempel utdelades ett hederspris till Riga Pride, och Cissi Ramsby valdes till årets homo.
Cissi vann förstås på merit av sina ovärderliga insatser för mänskligheten i allmänhet och HBT-världen i synnerhet; några veckors falsksång på bästa sändningstid, spridandet av en "sexkarta" över svenska flator, och sina lättklädda bilder på internet. Vi är alla självklart mycket stolta och glada över att hon nu belönats för sina stordåd. Grattis Cissi!
//Fred - liiite frågande
Cissi vann förstås på merit av sina ovärderliga insatser för mänskligheten i allmänhet och HBT-världen i synnerhet; några veckors falsksång på bästa sändningstid, spridandet av en "sexkarta" över svenska flator, och sina lättklädda bilder på internet. Vi är alla självklart mycket stolta och glada över att hon nu belönats för sina stordåd. Grattis Cissi!
//Fred - liiite frågande
måndag 12 februari 2007
Om gratisreklam och heteronormativitet
Aftonbladet publicerade igår en undersökning som dejtingsajten Parship gjort om hur mycket svenska singlar är beredda att spendera för att hitta den rätte.
Till att börja med är det väl lite intressant att AB överhuvudtaget publicerar undersökningen. I mina öron låter det väldigt mycket som att hela undersökningen är gjord av Parship i syfte att ta reda på hur mycket cash de kan tänkas lyckas klämma ur sin målgrupp, de sugna singlarna. Allmänintresset för frågan torde väl vara ganska marginellt.
Av undersökningens resultat drar man slutsatsen att svenska singlar är väldigt snåla och lata, vilket Parships nordiske chef, Christer Carlberg, kommenterar med ord som Man måste vara generös som person, annars händer det inget. Med andra ord: Man måste vara beredd att ringa deras relationscoach för 20kr/min och investera i ett medlemskap på deras sajt. Grattis Parship! Fick ni verkligen in det här i AB gratis?
Att undersökningen sedan inte alls visar hur stora spenderbrallor de svenska singlarna har gör frågetecknet ännu större. Den verkar bara visa hur mycket ett urval heterosexuella singlar är villiga att spendera, att döma av uttryck som det andra könet och tal om hur mycket män kan tänkas vilja lägga på resor till sitt hjärtas dam. Men visst, undersökningens resultat öppnar ju trots allt upp för en del intressanta slutsatser:
57 procent av männen hävdar att de betalar när det ska dejtas. Men enligt kvinnorna är det bara 20 procent av dem som blir bjudna. Vilket väl måste innebära att de övriga 37 procenten män stått för notan när de dejtat andra män?
Hälften av singelkillarna lägger inte ner en krona på skönhetsvård för att öka sina chanser hos det andra könet. Ointresset delas av 25 procent av kvinnorna. De spenderar pengarna på att öka chanserna hos det egna könet istället..?
Skämt åsido, hur himla svårt vore det att göra frågorna könsneutrala? Det finns en värld, en ganska stor till och med, bortom den heteronormativa. Nåja, jag är inte intresserad av att regga mig på Parship, men heteronormen är förbannat tröttsam.
//Fred - som finns fast han inte alltid syns
Till att börja med är det väl lite intressant att AB överhuvudtaget publicerar undersökningen. I mina öron låter det väldigt mycket som att hela undersökningen är gjord av Parship i syfte att ta reda på hur mycket cash de kan tänkas lyckas klämma ur sin målgrupp, de sugna singlarna. Allmänintresset för frågan torde väl vara ganska marginellt.
Av undersökningens resultat drar man slutsatsen att svenska singlar är väldigt snåla och lata, vilket Parships nordiske chef, Christer Carlberg, kommenterar med ord som Man måste vara generös som person, annars händer det inget. Med andra ord: Man måste vara beredd att ringa deras relationscoach för 20kr/min och investera i ett medlemskap på deras sajt. Grattis Parship! Fick ni verkligen in det här i AB gratis?
Att undersökningen sedan inte alls visar hur stora spenderbrallor de svenska singlarna har gör frågetecknet ännu större. Den verkar bara visa hur mycket ett urval heterosexuella singlar är villiga att spendera, att döma av uttryck som det andra könet och tal om hur mycket män kan tänkas vilja lägga på resor till sitt hjärtas dam. Men visst, undersökningens resultat öppnar ju trots allt upp för en del intressanta slutsatser:
57 procent av männen hävdar att de betalar när det ska dejtas. Men enligt kvinnorna är det bara 20 procent av dem som blir bjudna. Vilket väl måste innebära att de övriga 37 procenten män stått för notan när de dejtat andra män?
Hälften av singelkillarna lägger inte ner en krona på skönhetsvård för att öka sina chanser hos det andra könet. Ointresset delas av 25 procent av kvinnorna. De spenderar pengarna på att öka chanserna hos det egna könet istället..?
Skämt åsido, hur himla svårt vore det att göra frågorna könsneutrala? Det finns en värld, en ganska stor till och med, bortom den heteronormativa. Nåja, jag är inte intresserad av att regga mig på Parship, men heteronormen är förbannat tröttsam.
//Fred - som finns fast han inte alltid syns
lördag 10 februari 2007
Melodifestivalen Göteborg - facit
Wow... vilket lyft mot förra veckans deltävling! Inte bara låtarna var bättre; showen, publiken och Luuk lyfte sig alla ett snäpp. Inte blev det sämre av att de flesta resultaten gick rätt väg heller. The Ark och Marie Lindberg gick välförtjänt och helt enligt mina tips direkt till Globen. En askungesaga har tagit sin början, ska bli intressant att se vad som händer Marie framöver. Min förhoppning om att Cosmo4 skulle undvika sistaplatsen infriades med råge och Svante och Anne-Lie floppade.
På minussidan att Jessica Andersson gick till Andra Chansen med sin trista historia till låt och att Regina Lund hamnade sist. Visst var jag kritisk mot låten, men sista platsen var oförtjänt. Dessutom; jag försökte ringa och rösta på henne flera gånger mest eftersom jag kände mig säker på att Arken och Marie skulle fixa finalplatserna utan mina röster, och det gick inte att komma fram. Årets omröstningsskandaaal!
På det hela taget är jag riktigt nöjd med kvällen. Tror att båda kvällens finalister kan gå riktigt bra i Globen, men frågan är om vi hört årets Eurovisionbidrag ännu. Jag har inte riktigt den känslan.
Till final: the Ark och Marie Lindberg
Till andra chansen: Jimmy Jansson och Jessica Andersson
Utslagna, i tur och ordning: Cosmo4, Lustans Lakejer, Svante & Anne-Lie och Regina Lund
Mer om kvällens deltävling: Dagens Nyheter, Aftonbladet, Expressen.
//Fred - som ger sig ut i natten
På minussidan att Jessica Andersson gick till Andra Chansen med sin trista historia till låt och att Regina Lund hamnade sist. Visst var jag kritisk mot låten, men sista platsen var oförtjänt. Dessutom; jag försökte ringa och rösta på henne flera gånger mest eftersom jag kände mig säker på att Arken och Marie skulle fixa finalplatserna utan mina röster, och det gick inte att komma fram. Årets omröstningsskandaaal!
På det hela taget är jag riktigt nöjd med kvällen. Tror att båda kvällens finalister kan gå riktigt bra i Globen, men frågan är om vi hört årets Eurovisionbidrag ännu. Jag har inte riktigt den känslan.
Till final: the Ark och Marie Lindberg
Till andra chansen: Jimmy Jansson och Jessica Andersson
Utslagna, i tur och ordning: Cosmo4, Lustans Lakejer, Svante & Anne-Lie och Regina Lund
Mer om kvällens deltävling: Dagens Nyheter, Aftonbladet, Expressen.
//Fred - som ger sig ut i natten
Dagens citat - the Melodifestivalen edition
Kristian Luuk angående det faktum att man inte behöver vara svensk medborgare för att delta i Melodifestivalen:Man får till och med komma från en annan planet - förra året vann Carola med Evighet.
//Fred - Luukfan
fredag 9 februari 2007
Melodifestivalen Göteborg - ett första omdöme
Dags för melodifestivalens andra deltävling, den från Göteborg. Självklart har jag lyssnat in låtarna på förhandslyssningen på P4 nu ikväll och ger mig på att sätta betyg inför morgondagens tävling. Here it goes:
1. Rainbow star - Regina Lund
Det enda jag tidigare hört av Regina som sångerska är hennes väsande version av We don't need another hero. Det här är något helt annat. En kitschig uptempolåt med svullet sound, riktig sång och 80-talsvibbar, som säkert funkat som albumspår för Alcazar. Det börjar ju så lovande, men lyfter aldrig riktigt. Synd.
2. Trying to recall - Marie Lindberg
Lågstadielärarinnan som kommer att stå på en scen för första gången i morgon. Som en karbonkopia av Livet är en schlager. Det råder ingen tvekan om varför hennes låt blivit uttagen, för låten är en riktigt vacker ballad. Solklar till Globen om du frågar mig, men funkar den verkligen i det här forumet?
3. Amanda - Jimmy Jansson
Jag har liiite svårt för JJ. Kanske främst för att han triggar min Per Gessleallergi. Men där Gessle känns trött och långt efter bästföredatum är Jimmy full av positiv energi, och jag måste medge att den smittar. Där Vi kan gunga var en spya stannar Amanda vid en lätt klökning. Damp i musikalisk form.
4. What's your name - Cosmo4
Åh... det här hade kunnat vara såå bra! Snygg pop med vibbar av både Sugababes (tänk deras Hole in the head) och Girls Aloud, båda stora favvos i min bok. Dessvärre saknar låten det där lilla extra som gör en hit, det blir snabbt rundgång. Trots det; förhandssnacket säger sistaplats. Det vore orättvist.
5. Allt vi en gång trodde på - Lustans Lakejer
Johan Kinde kan inte sjunga, men jag var riktigt svag för hans soloalbum i början av 90-talet och det här kastar mig raka vägen tillbaka dit. Det trodde jag aldrig, men det här är kvällens stora positiva överraskning. Lustans låter som de gjorde under sina glansdagar på 80-talet - och det håller fortfarande. Den här kommer att spelas mycket hos mig framöver, men min nostalgi gör den svårbedömd.
6. Kom - Jessica Andersson
Nae... Förra året sabbade hon en kanonlåt med ett riktigt sunkigt framförande. Du minns väl åmandet med en stol i lila superkort byxdress? I år är visst läget precis tvärtom: Hon ska vara anständigt klädd, men har ingen låt. Jag gillar ju Jessica, men det här luktar sistaplats, för vem ska rösta på detta? Beigt och intetsägande.
7. Första gången - Svante Thuresson & Anne-Lie Rydé
Jodå, det låter precis som man kan förvänta sig. Både snyggt och kompetent och jag gissar att det här har sin publik, trots att jag inte alls hör till dem. Tittarstatistiken från förra veckan visade att en stor del av tittarna hör till de grå pantrarna och jag är rädd att de ser till att Första gången får fortsatt liv i tävlingen.
8. The worrying kind - the Ark
Höga förväntningar. The Ark hör till mina favoriter alla kategorier. Därför känns The worrying kind som något av en besvikelse efter första lyssningen. Deras aktuella singel Absolutely no decorum, satt efter första lyssningen. Det gör inte denna. Det låter the Ark, 70-tal, T-Rex, en hel del Love grows och jag är säker på att jag kommer att digga den stenhårt framöver. Men i Melodifestivalen är det första intrycket som gäller. Till ekvationen måste man dock också lägga det faktum att the Ark med fördel ska ses på en scen, nakenchock eller inte. Räcker det?
Det är betydligt högre och jämnare klass på startfältet den här veckan och därmed dessutom mycket mer svårtippat. Men jag försöker:
De tre sista platserna åt Jessica Andersson, Cosmo4 och Regina Lund. Lustans lakejer på femte plats. Jimmy och Svante/Anne-Lie till Andra chansen och the Ark och Marie till final. Jag hoppas jag har fel, får min smak styra hamnar Jessica, Jimmy och Svante/Anne-Lie på de tre sista platserna.
//Fred - som våndas över att *host* vara tvungen att tippa
1. Rainbow star - Regina Lund
Det enda jag tidigare hört av Regina som sångerska är hennes väsande version av We don't need another hero. Det här är något helt annat. En kitschig uptempolåt med svullet sound, riktig sång och 80-talsvibbar, som säkert funkat som albumspår för Alcazar. Det börjar ju så lovande, men lyfter aldrig riktigt. Synd.
2. Trying to recall - Marie Lindberg
Lågstadielärarinnan som kommer att stå på en scen för första gången i morgon. Som en karbonkopia av Livet är en schlager. Det råder ingen tvekan om varför hennes låt blivit uttagen, för låten är en riktigt vacker ballad. Solklar till Globen om du frågar mig, men funkar den verkligen i det här forumet?
3. Amanda - Jimmy Jansson
Jag har liiite svårt för JJ. Kanske främst för att han triggar min Per Gessleallergi. Men där Gessle känns trött och långt efter bästföredatum är Jimmy full av positiv energi, och jag måste medge att den smittar. Där Vi kan gunga var en spya stannar Amanda vid en lätt klökning. Damp i musikalisk form.
4. What's your name - Cosmo4
Åh... det här hade kunnat vara såå bra! Snygg pop med vibbar av både Sugababes (tänk deras Hole in the head) och Girls Aloud, båda stora favvos i min bok. Dessvärre saknar låten det där lilla extra som gör en hit, det blir snabbt rundgång. Trots det; förhandssnacket säger sistaplats. Det vore orättvist.
5. Allt vi en gång trodde på - Lustans Lakejer
Johan Kinde kan inte sjunga, men jag var riktigt svag för hans soloalbum i början av 90-talet och det här kastar mig raka vägen tillbaka dit. Det trodde jag aldrig, men det här är kvällens stora positiva överraskning. Lustans låter som de gjorde under sina glansdagar på 80-talet - och det håller fortfarande. Den här kommer att spelas mycket hos mig framöver, men min nostalgi gör den svårbedömd.
6. Kom - Jessica Andersson
Nae... Förra året sabbade hon en kanonlåt med ett riktigt sunkigt framförande. Du minns väl åmandet med en stol i lila superkort byxdress? I år är visst läget precis tvärtom: Hon ska vara anständigt klädd, men har ingen låt. Jag gillar ju Jessica, men det här luktar sistaplats, för vem ska rösta på detta? Beigt och intetsägande.
7. Första gången - Svante Thuresson & Anne-Lie Rydé
Jodå, det låter precis som man kan förvänta sig. Både snyggt och kompetent och jag gissar att det här har sin publik, trots att jag inte alls hör till dem. Tittarstatistiken från förra veckan visade att en stor del av tittarna hör till de grå pantrarna och jag är rädd att de ser till att Första gången får fortsatt liv i tävlingen.
8. The worrying kind - the Ark
Höga förväntningar. The Ark hör till mina favoriter alla kategorier. Därför känns The worrying kind som något av en besvikelse efter första lyssningen. Deras aktuella singel Absolutely no decorum, satt efter första lyssningen. Det gör inte denna. Det låter the Ark, 70-tal, T-Rex, en hel del Love grows och jag är säker på att jag kommer att digga den stenhårt framöver. Men i Melodifestivalen är det första intrycket som gäller. Till ekvationen måste man dock också lägga det faktum att the Ark med fördel ska ses på en scen, nakenchock eller inte. Räcker det?
Det är betydligt högre och jämnare klass på startfältet den här veckan och därmed dessutom mycket mer svårtippat. Men jag försöker:
De tre sista platserna åt Jessica Andersson, Cosmo4 och Regina Lund. Lustans lakejer på femte plats. Jimmy och Svante/Anne-Lie till Andra chansen och the Ark och Marie till final. Jag hoppas jag har fel, får min smak styra hamnar Jessica, Jimmy och Svante/Anne-Lie på de tre sista platserna.
//Fred - som våndas över att *host* vara tvungen att tippa
torsdag 8 februari 2007
Anna Nicole Smith död
Nej, det känns väl egentligen inte särskilt överraskande att få beskedet att Anna Nicole Smith lagt de sylvassa klackarna på hyllan. Men det känns oerhört tragiskt.
Jag kände Anna Nicole Smith genom media. På samma sätt som alla tror att de vet precis vem t.ex. vårt bästa svenska exempel, Linda Rosing, är. Genom år av rapporter om nya skandaler. Nya tragedier. Bilden blev sällan större än den av en trasig människa som sökte uppmärksamhet till varje pris. Och hon fick den. Det var ingen vacker bild, och den föreställde knappast henne.
En människa är mycket större än så. Men jag tror att medias bild, som blev vår bild, formade henne. Därigenom är media, och vi genom media, medskyldiga till hennes öde. Trasiga människor behöver hjälp, inte exploatering. Lämna Linda i fred. Låt dem vara. Frossandet i tragiska liv är fruktansvärt motbjudande.
//Fred - allvarligare än på länge
Jag kände Anna Nicole Smith genom media. På samma sätt som alla tror att de vet precis vem t.ex. vårt bästa svenska exempel, Linda Rosing, är. Genom år av rapporter om nya skandaler. Nya tragedier. Bilden blev sällan större än den av en trasig människa som sökte uppmärksamhet till varje pris. Och hon fick den. Det var ingen vacker bild, och den föreställde knappast henne.
En människa är mycket större än så. Men jag tror att medias bild, som blev vår bild, formade henne. Därigenom är media, och vi genom media, medskyldiga till hennes öde. Trasiga människor behöver hjälp, inte exploatering. Lämna Linda i fred. Låt dem vara. Frossandet i tragiska liv är fruktansvärt motbjudande.
//Fred - allvarligare än på länge
Dagens citat
Pastor Tim Ralph, New Life Church i Colorado, angående kollegan och homohataren Ted Haggards påstådda helande från sitt anfall av homosexualitet efter en treveckors snabbkur:
- Han är fullständigt heterosexuell, det har han upptäckt nu. Det var i utagerande situationer saker hände. Det var inget som pågick konstant.
Jo men tjenare! Visst ÄR det frustrerande. Så fort man kommer till har man helt plötsligt en helt annan läggning än man har i vanliga fall. Men det är väl så med sexuella läggningar. De kommer och går när man som minst anar det. Nåja, det är väl ingen större fara, det är ju inget som inte en treveckorskur kan råda bot på! Duuh...
//Fred - som fått en ganska rejäl släng av den där homosexualiteten
- Han är fullständigt heterosexuell, det har han upptäckt nu. Det var i utagerande situationer saker hände. Det var inget som pågick konstant.
Jo men tjenare! Visst ÄR det frustrerande. Så fort man kommer till har man helt plötsligt en helt annan läggning än man har i vanliga fall. Men det är väl så med sexuella läggningar. De kommer och går när man som minst anar det. Nåja, det är väl ingen större fara, det är ju inget som inte en treveckorskur kan råda bot på! Duuh...
//Fred - som fått en ganska rejäl släng av den där homosexualiteten
tisdag 6 februari 2007
Absolute Cynism
När vi ändå är inne på bitter-singel-temat tänkte jag passa på att uppmärksamma att Absolute-serien har fått ännu ett syskon i sin temaserie, nämligen Absolute Alla Hjärtans Dag. Så fint! Här har man samlat 34 riktigt smaskiga kärleksballader för alla par att gooosa till och fira sin kärlek med den 14 februari.Bland annat har man valt Nick Lacheys I can't hate you anymore:
You walked away,
you stole my life,
just to find what you're looking for.
But no matter how i try
I can't hate you anymore.
Romantiskt värre!Eller vad sägs om Lisa Nilssons fina Långsamt farväl?
Jag kan inte ljuga för dig
du känner mig alltför väl
Om du ser mig i ögonen
så säger de...
Att vi kan bara vara de vi är
Så ge mig inga skäl
För vad vi än kallar det
så är det bara
ett långsamt farväl
PRECIS vad man vill höra nära man sitter där och ser varandra djupt i ögonen över de levande ljusens sken, eller hur? Låt oss fatta varandras händer och spontanvomera!
//Fred - romantisk som fan
Om kompisknull och knullkompisar
Det blev väldigt mycket Melodifestival förra veckan. Så pass mycket att jag glömde berätta att min tillfälliga kombo nu är på plats sedan en vecka. Hittills har det funkat fint! Till och med bättre än väntat. För det är faktiskt riktigt nice att komma hem efter jobbet och mötas av nytorkade golv och mat på bordet. Att inte käka ensam. Att ha sällskap i tvsoffan.
Ett riktigt schysst lågprisalternativ till en husa. Jag menar herregud, han betalar ju till och med hyra! Blir det bättre än så? Haha... ok, man kanske inte kollar Ugly Betty eller käkar tillsammans med husan, men ändå.
Ok, allvarligt talat. Snarare än att jag under veckan har gjort jämförelser med att ha en husa, har jag påmints om hur förbannat singel jag är. Han har påmint om fördelarna med att vara två.
Nej, du ska inte dra förhastade slutsatser av det där sista. Har hört dem så det räcker ändå på sistone. Har nästan börjat undra om det bara är jag som inte knullar runt med polarna. När jag har berättat om min kombo för andra har det nämligen flera gånger via tre frågor snabbt lett fram till någon form av antydande eller konstaterande av att sexlivet skulle vara räddat för månaden framöver.
Är han snygg? Check! Är han singel? Check! Är han bög? Check! Ja men då...
Första gången var jag överseende. Killen som trodde det var ju hetero. Och alla vet ju att de tror att bögar knullar allt med kuk. Ahh... visst är jag härligt fördomsfri! Men när sedan flera bögpolare kommer med samma antydningar undrar man ju liiite. Ville de bara checka läget eller utgick de från sig själva?
För min del är tanken på sex med en polare ungefär lika attraktiv som tanken på incest. Euww euww euww. Den finns liksom inte. Jag lägger ingen värdering i om andra funkar så, jag kan bara konstatera att jag inte gör det. En polare är en polare, en kk är en kk och aldrig mötas de tu. Nåja, i det här fallet kallas jag gärna konservativ, eller om du så vill, trist.
//Fred - som härmed tipsar QX om en Dagens fråga
Ett riktigt schysst lågprisalternativ till en husa. Jag menar herregud, han betalar ju till och med hyra! Blir det bättre än så? Haha... ok, man kanske inte kollar Ugly Betty eller käkar tillsammans med husan, men ändå.
Ok, allvarligt talat. Snarare än att jag under veckan har gjort jämförelser med att ha en husa, har jag påmints om hur förbannat singel jag är. Han har påmint om fördelarna med att vara två.
Nej, du ska inte dra förhastade slutsatser av det där sista. Har hört dem så det räcker ändå på sistone. Har nästan börjat undra om det bara är jag som inte knullar runt med polarna. När jag har berättat om min kombo för andra har det nämligen flera gånger via tre frågor snabbt lett fram till någon form av antydande eller konstaterande av att sexlivet skulle vara räddat för månaden framöver.
Är han snygg? Check! Är han singel? Check! Är han bög? Check! Ja men då...
Första gången var jag överseende. Killen som trodde det var ju hetero. Och alla vet ju att de tror att bögar knullar allt med kuk. Ahh... visst är jag härligt fördomsfri! Men när sedan flera bögpolare kommer med samma antydningar undrar man ju liiite. Ville de bara checka läget eller utgick de från sig själva?
För min del är tanken på sex med en polare ungefär lika attraktiv som tanken på incest. Euww euww euww. Den finns liksom inte. Jag lägger ingen värdering i om andra funkar så, jag kan bara konstatera att jag inte gör det. En polare är en polare, en kk är en kk och aldrig mötas de tu. Nåja, i det här fallet kallas jag gärna konservativ, eller om du så vill, trist.
//Fred - som härmed tipsar QX om en Dagens fråga
lördag 3 februari 2007
Melodifestivalen Jönköping - facit
Det blev ett ganska väntat resultat i Jönköping. Tommy Nilsson gick som befarat hem betydligt bättre än jag hoppats. Jag är i och för sig van vid att inte tycka som Svensson, men jag kan bara inte förstå var hans appeal ligger. Kan någon förklara? Även i övrigt blev resultatet i det närmaste som jag förutspått:
Anna Book självklart till final. Elin Lanto gick till andra chansen tillsammans med Uno och Irma som jag tippat skulle ta Tommys plats. Andreas Lundstedt floppade som förväntat oförtjänt till förmån för Aleena och Stefan som tydligen sågs som minst dåliga bland mina bottenplaceringstips.
Nästa vecka fortsätter tävlingen i Göteborg, och jag hoppas på en rejäl uppryckning där. Nivån ikväll imponerade inte.
//Fred - som dessutom tyckte att mello i musikalform var betydligt tristare än det lät på pappret
Anna Book självklart till final. Elin Lanto gick till andra chansen tillsammans med Uno och Irma som jag tippat skulle ta Tommys plats. Andreas Lundstedt floppade som förväntat oförtjänt till förmån för Aleena och Stefan som tydligen sågs som minst dåliga bland mina bottenplaceringstips.
Nästa vecka fortsätter tävlingen i Göteborg, och jag hoppas på en rejäl uppryckning där. Nivån ikväll imponerade inte.
//Fred - som dessutom tyckte att mello i musikalform var betydligt tristare än det lät på pappret
Melodifestivalen Jönköping - halvtidsrapport
Somliga har tydligen svårt för Kristian Luuks humor. Var inte ledsen Kristian! Jag förstår! Han lägger ribban direkt och kallar melodifestivalen en blandning av Musikbyrån och Böglobbyn och fortsätter sedan i samma stil. Han är inte Lena, men me like.
Elin Lanto: Snyggt, proffsigt, men kasst mixat. Hennes röst försvann emellanåt i musiken. Och hur var det nu? Texten var ironisk, eller hur, Elin?
Stefan & Aleena: Kändes väldigt mycket pausunderhållning. Trevligt, puttrigt, men ack så trist.
Anna Book: My God. Samba(?) på soffbordet här. Ok, det är daterat som fan, men Anna ÄR eurovision. Årets Kikki, finalplats, men tvärstopp där?
Addis Black Widow: Brudklänning och falsksång är knappast rätt sätt att vinna röster. Sistaplatsen cementerades förmodligen.
Andreas Lundstedt: Wow! Kvällens show utan tvekan, Andreas sparkar stjärt! Finns det någon rättvisa får han åtminstone en andra chans.
Tommy Nilsson: Nää... jag mår fysiskt dåligt av att höra eländet. Det här kan jag inte förstå. Går han vidare är jag benägen att sluta tro på människan. Finns väl viss risk att jag tvingas göra det dock.
Sofia Berntsson: Poänglös Antique/Elena-klon. *gäsp* Synd hon inte sjöng på grekiska, men det hade förmodligen inte hjälpt.
Uno och Irma: Pilotbrillor! Så sommaren 2006! Och blommorna på västens känsla av detta-har-jag-gjort-i-slöjden går såå bort. Bortom brillor och blommor finns dock en riktigt schysst låt.
Jämfört med förhandstipset minus för Elin, plus för Andreas, annars status quo.
//Fred - er melloröst i blogspace
Elin Lanto: Snyggt, proffsigt, men kasst mixat. Hennes röst försvann emellanåt i musiken. Och hur var det nu? Texten var ironisk, eller hur, Elin?
Stefan & Aleena: Kändes väldigt mycket pausunderhållning. Trevligt, puttrigt, men ack så trist.
Anna Book: My God. Samba(?) på soffbordet här. Ok, det är daterat som fan, men Anna ÄR eurovision. Årets Kikki, finalplats, men tvärstopp där?
Addis Black Widow: Brudklänning och falsksång är knappast rätt sätt att vinna röster. Sistaplatsen cementerades förmodligen.
Andreas Lundstedt: Wow! Kvällens show utan tvekan, Andreas sparkar stjärt! Finns det någon rättvisa får han åtminstone en andra chans.
Tommy Nilsson: Nää... jag mår fysiskt dåligt av att höra eländet. Det här kan jag inte förstå. Går han vidare är jag benägen att sluta tro på människan. Finns väl viss risk att jag tvingas göra det dock.
Sofia Berntsson: Poänglös Antique/Elena-klon. *gäsp* Synd hon inte sjöng på grekiska, men det hade förmodligen inte hjälpt.
Uno och Irma: Pilotbrillor! Så sommaren 2006! Och blommorna på västens känsla av detta-har-jag-gjort-i-slöjden går såå bort. Bortom brillor och blommor finns dock en riktigt schysst låt.
Jämfört med förhandstipset minus för Elin, plus för Andreas, annars status quo.
//Fred - er melloröst i blogspace
Dagen m som i melodifestival är här!
Bubblet är uppkorkat, the partypeople är på plats, schlagerquizen förberedda och röstningslappar utdelade. Dags för melodifestivalstart!
Har hårdpluggat låtarna under dagen, men på det stora hela står jag fast vid mina omdömen från gårdagens första genomlyssning, med några få avvikelser:
Anna Books Samba sambero må vara en schlager skriven enligt G:sons standardmall A1, men den sitter som klister och är den enda ur heatet som har något i en final att göra. Den kommer solklart att gå till final. Oavsett vad somliga prettofjollor må tycka.
Elin Lantos Money är visserligen mer än lovligt enahanda, men den sätter sig och har faktiskt vuxit sedan igår. Minst andra chansen!
Andreas "Dandy Andy" Lundstedts Move är en favvo i fältet, men det vill till väldigt mycket stjärt och hetta, gärna i kombination, för att vinna folkets gillande.
Tommy Nilssons Jag tror på människan är en riktig spya. Addis Black Widows Clubbin kommer visserligen förmodligen sist, men den är mer ett jaha, medan Tommys låt framkallar kväljningar. Klyschor på hög utan någon som helst trovärdighet på sämsta Tomas Ledinmanér. Precis som folk brukar vilja ha det. Tyvärr.
Uno & Irmas God morgon ligger ganska lågt på förhandstyckarnas listor, men jag håller fast vid att jag tror de snor en finalplats. De grå pantrarna och p4-lyssnarna älskar Uno - den här försämrar knappast den positionen. Trots den blommiga västen. Till och med jag som brukar ha svårt för Uno tycker den är helt ok. Låten alltså, definitivt inte västen.
Resten av startfältet är förmodligen chanslöst.
//Fred - som återkommer med rapporter under kvällen om han kommer åt datorn och det bara blir lagom mycket bubbel
Har hårdpluggat låtarna under dagen, men på det stora hela står jag fast vid mina omdömen från gårdagens första genomlyssning, med några få avvikelser:
Anna Books Samba sambero må vara en schlager skriven enligt G:sons standardmall A1, men den sitter som klister och är den enda ur heatet som har något i en final att göra. Den kommer solklart att gå till final. Oavsett vad somliga prettofjollor må tycka.
Elin Lantos Money är visserligen mer än lovligt enahanda, men den sätter sig och har faktiskt vuxit sedan igår. Minst andra chansen!
Andreas "Dandy Andy" Lundstedts Move är en favvo i fältet, men det vill till väldigt mycket stjärt och hetta, gärna i kombination, för att vinna folkets gillande.
Tommy Nilssons Jag tror på människan är en riktig spya. Addis Black Widows Clubbin kommer visserligen förmodligen sist, men den är mer ett jaha, medan Tommys låt framkallar kväljningar. Klyschor på hög utan någon som helst trovärdighet på sämsta Tomas Ledinmanér. Precis som folk brukar vilja ha det. Tyvärr.
Uno & Irmas God morgon ligger ganska lågt på förhandstyckarnas listor, men jag håller fast vid att jag tror de snor en finalplats. De grå pantrarna och p4-lyssnarna älskar Uno - den här försämrar knappast den positionen. Trots den blommiga västen. Till och med jag som brukar ha svårt för Uno tycker den är helt ok. Låten alltså, definitivt inte västen.
Resten av startfältet är förmodligen chanslöst.
//Fred - som återkommer med rapporter under kvällen om han kommer åt datorn och det bara blir lagom mycket bubbel
fredag 2 februari 2007
Melodifestivalen Jönköping - ett första omdöme
Ok, första genomlyssningen av låtarna i morgondagens melodifestivaldeltävling i Jönköping är avklarad, så det är dags att ge sig på att ge ett första omdöme och börja tippa. Here we go:
1. Money - Elin Lanto
Den börjar bra, men det är inget gott tecken att man tröttnar redan inom tre minuter. Låten är nämligen grymt repetitiv. Många Money blir det. Det ryktas dock om stor show, vilket kan rädda en del.
2. Anything but you - Stefan Andersson & Aleena Gibson
Jodå, nog låter det Simon & Garfunkel alltid. Precis som hissmuzak är den riktigt trevlig men helt utan hook. Den flyter bara förbi, behagligt intetsägande.
3. Samba sambero - Anna Book
Väldigt svensk schlager med latintouch och Let's Dancesmak enligt välkänt G:sonrecept. Refrängen fastnar snabbt och vi lär säkert få dras med den på schlagerklubbarnas dansgolv ett bra tag framöver. Helgjuten som direktkvalificerad till Globen, men en plats på nedre halvan där? Brukar gilla G:son, men det här har en väl tydlig bismak av dansband. Onödigt.
4. Clubbin - Addis Black Widow
Den har inte ens underhållningsvärdet i att vara lika kass som the Elephants eller Kwanzaa var. Ohjälpligt sist, men en välplacerad kisspaus i mitten av fältet.
5. Move - Andreas Lundstedt
Schlager-Tobbe beskriver numret som kvällens show-höjdpunkt. Det behövs nog för att få de nödvändiga poängen för fortsatt hopp om final. Jag gillar det här, men risken är stor att den inte går hem hos Svensson och att Dandy Andy & the Funky Nuns därmed får nöja sig med en femteplats som bäst.
6. Jag tror på människan - Tommy Nilsson
Tommy gjorde kanonballader. För 15-20 år sedan. Nu verkar han i bästa Tomas Ledinanda har överlevt sig själv som artist med råge. "En powerballad eftersom det är jag" säger han själv. Han verkar dock helt ha glömt vad power är och Öppna din dörr är poesi i nobelpristagarklass i jämförelse med den här pekoraltexten. Dessvärre gillar folk Ledin.
7. Hypnotized - Sofia Berntsson
Vi har hört den förut. Antique hade ju med den på samtliga plattor. Den där småtrevliga grekiskt kryddade men svenska poplåten som, av en anledning, aldrig blev singel med funkade fint som utfyllnad när man blev sugen på ett album som påminde om veckan på Kreta.
8. God morgon - Uno Svenningsson & Irma Schultz Keller
En positiv överraskning. Inte alls min kopp te, men långt ifrån det sömnpiller jag befarat. En uptempo måbralåt som förmodligen går direkt till Globen och kan se fram emot att bli en radiofavorit på P4.
Sammanfattningsvis ett svagt startfält. Jag tippar att Anna Book och Uno/Irma får direktbiljetterna till finalen och att Elin Lanto och Tommy Nilsson får ta omvägen om andra chansen där de förhoppningsvis är chanslösa. Med lite flyt snor Dandy Andy en av deras platser.
//Fred - lite besviken
1. Money - Elin Lanto
Den börjar bra, men det är inget gott tecken att man tröttnar redan inom tre minuter. Låten är nämligen grymt repetitiv. Många Money blir det. Det ryktas dock om stor show, vilket kan rädda en del.
2. Anything but you - Stefan Andersson & Aleena Gibson
Jodå, nog låter det Simon & Garfunkel alltid. Precis som hissmuzak är den riktigt trevlig men helt utan hook. Den flyter bara förbi, behagligt intetsägande.
3. Samba sambero - Anna Book
Väldigt svensk schlager med latintouch och Let's Dancesmak enligt välkänt G:sonrecept. Refrängen fastnar snabbt och vi lär säkert få dras med den på schlagerklubbarnas dansgolv ett bra tag framöver. Helgjuten som direktkvalificerad till Globen, men en plats på nedre halvan där? Brukar gilla G:son, men det här har en väl tydlig bismak av dansband. Onödigt.
4. Clubbin - Addis Black Widow
Den har inte ens underhållningsvärdet i att vara lika kass som the Elephants eller Kwanzaa var. Ohjälpligt sist, men en välplacerad kisspaus i mitten av fältet.
5. Move - Andreas Lundstedt
Schlager-Tobbe beskriver numret som kvällens show-höjdpunkt. Det behövs nog för att få de nödvändiga poängen för fortsatt hopp om final. Jag gillar det här, men risken är stor att den inte går hem hos Svensson och att Dandy Andy & the Funky Nuns därmed får nöja sig med en femteplats som bäst.
6. Jag tror på människan - Tommy Nilsson
Tommy gjorde kanonballader. För 15-20 år sedan. Nu verkar han i bästa Tomas Ledinanda har överlevt sig själv som artist med råge. "En powerballad eftersom det är jag" säger han själv. Han verkar dock helt ha glömt vad power är och Öppna din dörr är poesi i nobelpristagarklass i jämförelse med den här pekoraltexten. Dessvärre gillar folk Ledin.
7. Hypnotized - Sofia Berntsson
Vi har hört den förut. Antique hade ju med den på samtliga plattor. Den där småtrevliga grekiskt kryddade men svenska poplåten som, av en anledning, aldrig blev singel med funkade fint som utfyllnad när man blev sugen på ett album som påminde om veckan på Kreta.
8. God morgon - Uno Svenningsson & Irma Schultz Keller
En positiv överraskning. Inte alls min kopp te, men långt ifrån det sömnpiller jag befarat. En uptempo måbralåt som förmodligen går direkt till Globen och kan se fram emot att bli en radiofavorit på P4.
Sammanfattningsvis ett svagt startfält. Jag tippar att Anna Book och Uno/Irma får direktbiljetterna till finalen och att Elin Lanto och Tommy Nilsson får ta omvägen om andra chansen där de förhoppningsvis är chanslösa. Med lite flyt snor Dandy Andy en av deras platser.
//Fred - lite besviken
Nedräkning melodifestivalen - 1 dag kvar
Bara en dag kvar - i morgon är det dags för dagen m som i melodifestival. Om man inte räknar kvällens tjuvstart på P4. Det innebär att det är dags för sista nedräkningsdagen och sista mellominnet innan vi går över i real time.
Jag brukar ofta vara ganska duktig på att pricka in rätt vinnare, även om det inte alls lika ofta betyder att jag tycker att rätt låt vinner. År 2000 hör dock till åren när allt gick fullständigt fel. Jag tippade helt åt helvete och var dessutom fruktansvärt missnöjd när det stod klart att Roger Pontare stod som vinnare med När vindarna viskar mitt namn. Hans vinst toppas inte ens av Martin Stenmarcks vinst fem år senare. Martin är ju åtminstone snygg. Så här i efterhand har jag mjuknat lite. Europa verkar ju gilla tomtar och troll och såå dålig är låten trots allt inte.
Jag tillbringade helgen i Stockholm tillsammans med ett gäng mello- och partysugna bögar. Vi var ganska många som var övertygade om att Friends skulle ta hem segern med sin om-vi-håller-varandra-i-händerna-så-blir-det-säkert-fred-på-jorden-låt När jag tänker på i morgon (som inte finns på YouTube).
Favoriterna var, som ni med schlagerkoll alldeles säkert förstår, helt andra. Tre andra låtar stod för favoritskapet; Javieras latinschlager Varje timma var minut var en. Hannas Anropar försvunnen självklart en annan. Precis som med den danska låten jag skrev om häromdagen kan ett framförande inte bli mycket mer Eurovision än hennes var. På TipTop senare på kvällen blev det allsång när den spelades och alla visste precis hur man tecknar X22. En nionde plats är fortfarande helt obegriplig, men en klassiker måste den trots det redan räknas som.
Den tredje favvon satte igång diskussioner om vems gaydar som var mest finjusterad och om hur mycket E-type-rip man kan ha överseende med. Vi var dock helt överens om att Guide, aka Ronny Thorén, skulle slåss om segern och om inte annat få en fet hit med sin Vi lever här, vi lever nu.
Så blev det inte alls. Han hamnade, rejält distanserad, på en femteplats och det blev helt tyst om låten. Efter en uppitchad cover på Graces filmlåtsklassiker Ingen kan älska som vi föll också Guide i glömska. Så, dagens låt är en av, i mitt tycke, melodifestivalhistoriens mest underskattade:
//Fred - som snart tunar in P4
Jag brukar ofta vara ganska duktig på att pricka in rätt vinnare, även om det inte alls lika ofta betyder att jag tycker att rätt låt vinner. År 2000 hör dock till åren när allt gick fullständigt fel. Jag tippade helt åt helvete och var dessutom fruktansvärt missnöjd när det stod klart att Roger Pontare stod som vinnare med När vindarna viskar mitt namn. Hans vinst toppas inte ens av Martin Stenmarcks vinst fem år senare. Martin är ju åtminstone snygg. Så här i efterhand har jag mjuknat lite. Europa verkar ju gilla tomtar och troll och såå dålig är låten trots allt inte.
Jag tillbringade helgen i Stockholm tillsammans med ett gäng mello- och partysugna bögar. Vi var ganska många som var övertygade om att Friends skulle ta hem segern med sin om-vi-håller-varandra-i-händerna-så-blir-det-säkert-fred-på-jorden-låt När jag tänker på i morgon (som inte finns på YouTube).
Favoriterna var, som ni med schlagerkoll alldeles säkert förstår, helt andra. Tre andra låtar stod för favoritskapet; Javieras latinschlager Varje timma var minut var en. Hannas Anropar försvunnen självklart en annan. Precis som med den danska låten jag skrev om häromdagen kan ett framförande inte bli mycket mer Eurovision än hennes var. På TipTop senare på kvällen blev det allsång när den spelades och alla visste precis hur man tecknar X22. En nionde plats är fortfarande helt obegriplig, men en klassiker måste den trots det redan räknas som.
Den tredje favvon satte igång diskussioner om vems gaydar som var mest finjusterad och om hur mycket E-type-rip man kan ha överseende med. Vi var dock helt överens om att Guide, aka Ronny Thorén, skulle slåss om segern och om inte annat få en fet hit med sin Vi lever här, vi lever nu.
Så blev det inte alls. Han hamnade, rejält distanserad, på en femteplats och det blev helt tyst om låten. Efter en uppitchad cover på Graces filmlåtsklassiker Ingen kan älska som vi föll också Guide i glömska. Så, dagens låt är en av, i mitt tycke, melodifestivalhistoriens mest underskattade:
//Fred - som snart tunar in P4
Att komma ut - för andra gången
Bruden, ni vet hon som bloggar om brudar, kommer ut i färska numret av QX (som kan laddas ned här). Som sig själv. Efter ett år som anonym bloggare med en växande läsarskara avslöjar hon nu nämligen vem bruden bakom bloggen är i samband med att hon tack vare framgången med sin blogg börjar som krönikör i nämnda tidning.
Hon beskriver i sin blogg att hon börjat känna sig trängd på sistone. Det började bli ohållbart att fortsätta som anonym bloggare och hon hade tröttnat på att ljuga och förvränga sanningen, om än aldrig så lite, för att kunna fortsätta på det sättet. Snacka om att hon fick ett guldtillfälle att ändra på det!
Nu har Sara, som hon ju heter, raderat vissa delar av sin blogg av hänsyn till personer hon skrivit om och annat för att det är personligt. Hon lovar dock att fortsätta i någon form.
Sara har visserligen tre gånger så många läsare som jag har, men jag känner igen mig mycket i det hon skriver. Några betrodda vet vem Fred är i världen utanför bloggvärlden, men sedan... IRL-bekanta kommenterar i bloggen utan att veta vem de kommenterar hos. Jag har hört folk snacka om min blogg och jag har fått bita mig i tungan för att de fått något jag skrivit om bakfoten.
På det stora hela är jag väl ganska sugen på att ge bloggen ett ansikte, men det får vägas mot vad jag vill kunna skriva. Somligt måste definitivt raderas om jag kommer ut. Sådant som ligger väldigt nära, är väldigt personligt och som utlämnar personer i min närhet. Vilket samtidigt är sådant som känts väldigt angeläget att skriva om.
Jag får nog fortsätta fundera, men det börjar kännas som om varje vecka är ett steg mot att komma ut. Igen.
//Fred - från bloggarderoben
Hon beskriver i sin blogg att hon börjat känna sig trängd på sistone. Det började bli ohållbart att fortsätta som anonym bloggare och hon hade tröttnat på att ljuga och förvränga sanningen, om än aldrig så lite, för att kunna fortsätta på det sättet. Snacka om att hon fick ett guldtillfälle att ändra på det!
Nu har Sara, som hon ju heter, raderat vissa delar av sin blogg av hänsyn till personer hon skrivit om och annat för att det är personligt. Hon lovar dock att fortsätta i någon form.
Sara har visserligen tre gånger så många läsare som jag har, men jag känner igen mig mycket i det hon skriver. Några betrodda vet vem Fred är i världen utanför bloggvärlden, men sedan... IRL-bekanta kommenterar i bloggen utan att veta vem de kommenterar hos. Jag har hört folk snacka om min blogg och jag har fått bita mig i tungan för att de fått något jag skrivit om bakfoten.
På det stora hela är jag väl ganska sugen på att ge bloggen ett ansikte, men det får vägas mot vad jag vill kunna skriva. Somligt måste definitivt raderas om jag kommer ut. Sådant som ligger väldigt nära, är väldigt personligt och som utlämnar personer i min närhet. Vilket samtidigt är sådant som känts väldigt angeläget att skriva om.
Jag får nog fortsätta fundera, men det börjar kännas som om varje vecka är ett steg mot att komma ut. Igen.
//Fred - från bloggarderoben
20 schlagerbögar rankar 20 delfinaler
QX har låtit 20 schlagerbögar ranka samtliga delfinaler i Melodifestivalen sedan systemet infördes 2002. På första plats hamnade den fjärde delfinalen från Malmö 2004 med bl.a. Lena Philipssons Det gör ont, After Darks La Dolce vita och Shirley Clamps Min kärlek. En klart värdig vinnare!
Jag fick den stora äran att vara en av de 20 schlagerbögarna och prickade in både ettan och tvåan, den tredje delfinalen i Karlskrona förra året. Min trea och fyra blev fyra och femma. Vi var visst också väldigt överens om att den sämsta deltävlingen var den andra från Sundsvall 2002. Den tyckte jag var allra enklast att placera på listan; den enda delfinalen utan en enda riktigt bra låt. Överhuvudtaget stämmer listan väldigt väl med vad jag tycker.
Med andra ord borde jag alltså vara en genomsnittlig schlagerbög? Är det bra eller dåligt?
//Fred - schlagerbög
Jag fick den stora äran att vara en av de 20 schlagerbögarna och prickade in både ettan och tvåan, den tredje delfinalen i Karlskrona förra året. Min trea och fyra blev fyra och femma. Vi var visst också väldigt överens om att den sämsta deltävlingen var den andra från Sundsvall 2002. Den tyckte jag var allra enklast att placera på listan; den enda delfinalen utan en enda riktigt bra låt. Överhuvudtaget stämmer listan väldigt väl med vad jag tycker.
Med andra ord borde jag alltså vara en genomsnittlig schlagerbög? Är det bra eller dåligt?
//Fred - schlagerbög
torsdag 1 februari 2007
Nedräkning melodifestivalen - 2 dagar kvar
Snart där! Missa dock inte att bidragen i Jönköping presenteras av Carolina Norén på P4 redan i morgon kl 21.06! Jag beklagade i en kommentar häromdagen att det inte blir något nedräkningsinlägg om Lizette Pålsson den här veckan, eftersom hennes Sången över havet inte fanns utlagd på YouTube. Det var då. Nu har Eurofivestar ordnat den saken. Vilken kille! Så, vi kör:
Lizette började sin karriär som en fjärdedel av sånggruppen Stage Four. De övriga medlemmarna är väl inte heller helt okända; Lisa Nilsson, Andreas Lundstedt och Peter Jöback. Hon har deltagit i mello två gånger. 1990 blev hon sexa med Sången över havet och 1992 blev hon tvåa, fem poäng bakom Christer Björkman, med Som om himlen brann. Jag hade riktigt svårt för de låtarna. Eller kanske snarare, jag hade riktigt svårt för hennes röst.
Några år senare skaffade sig en polare en karaokemaskin. Den skulle invigas ordentligt, så han bjöd in ett gäng som garanterat inte skulle behöva trugas att greppa micken. Han lyckades bra. Frågan var snarare om det inte skulle bli hård konkurrens om den.
Kvällen var inne, alla var laddade och på plats, barskåpet var välfyllt och stämningen hög. Tills vi insåg att fanskapet till karaokemaskin var död. Stendöd. Snacka om antiklimax! Det var inte precis läge att lägga ned, så vi tog till en nödlösning. Mikrofonerna kopplades till stereon och showen kunde börja, med sång till favvolåtarna. Ganska snart kom vi på att det vore ännu roligare och en större utmaning om man inte bara sjöng låtarna utan också försökte imitera artisterna. Karaokemaskinens död glömdes snart.
Ungefär samtidigt som vi insett att vi hade en hundraprocentig Thomas Anders (Modern Talking)-soundalike i gänget och börjat gå över till att sjunga ur schlagerbiblioteket försvann värden iväg. Han skulle bara upp till vinden en sväng..? Det smusslades en hel del när han kom tillbaka innan han greppade micken, satte igång stereon och fucking VAR Lizette Pålsson! Hans Som om himlen brann var en i det närmaste perfekt imitation (tyckte vi åtminstone med den promillehalt vi hade då).
Hemligheten var heliumtuben han plockat fram. Snart ville alla göra Lizette, och snart kom någon på att Sången över havet var ännu roligare eftersom den gav utrymme för riktigt fläskiga heliumvibraton. Kvällen urartade sedan i en orgie av smurfhitifiering av varenda låt vi kunde komma på. Det var fantastiskt kul - på ett sätt som förmodligen måste upplevas för att fullt ut förstås.
Så, Lizette är typexemplet på hur schlager och hatkärlek kan ligga väldigt nära varandra. Trots att jag har väldigt svårt för henne blir jag fortfarande alldeles varm och lycklig varje gång jag hör Sången över havet.
//Fred - karaokeaddict
Lizette började sin karriär som en fjärdedel av sånggruppen Stage Four. De övriga medlemmarna är väl inte heller helt okända; Lisa Nilsson, Andreas Lundstedt och Peter Jöback. Hon har deltagit i mello två gånger. 1990 blev hon sexa med Sången över havet och 1992 blev hon tvåa, fem poäng bakom Christer Björkman, med Som om himlen brann. Jag hade riktigt svårt för de låtarna. Eller kanske snarare, jag hade riktigt svårt för hennes röst.
Några år senare skaffade sig en polare en karaokemaskin. Den skulle invigas ordentligt, så han bjöd in ett gäng som garanterat inte skulle behöva trugas att greppa micken. Han lyckades bra. Frågan var snarare om det inte skulle bli hård konkurrens om den.
Kvällen var inne, alla var laddade och på plats, barskåpet var välfyllt och stämningen hög. Tills vi insåg att fanskapet till karaokemaskin var död. Stendöd. Snacka om antiklimax! Det var inte precis läge att lägga ned, så vi tog till en nödlösning. Mikrofonerna kopplades till stereon och showen kunde börja, med sång till favvolåtarna. Ganska snart kom vi på att det vore ännu roligare och en större utmaning om man inte bara sjöng låtarna utan också försökte imitera artisterna. Karaokemaskinens död glömdes snart.
Ungefär samtidigt som vi insett att vi hade en hundraprocentig Thomas Anders (Modern Talking)-soundalike i gänget och börjat gå över till att sjunga ur schlagerbiblioteket försvann värden iväg. Han skulle bara upp till vinden en sväng..? Det smusslades en hel del när han kom tillbaka innan han greppade micken, satte igång stereon och fucking VAR Lizette Pålsson! Hans Som om himlen brann var en i det närmaste perfekt imitation (tyckte vi åtminstone med den promillehalt vi hade då).
Hemligheten var heliumtuben han plockat fram. Snart ville alla göra Lizette, och snart kom någon på att Sången över havet var ännu roligare eftersom den gav utrymme för riktigt fläskiga heliumvibraton. Kvällen urartade sedan i en orgie av smurfhitifiering av varenda låt vi kunde komma på. Det var fantastiskt kul - på ett sätt som förmodligen måste upplevas för att fullt ut förstås.
Så, Lizette är typexemplet på hur schlager och hatkärlek kan ligga väldigt nära varandra. Trots att jag har väldigt svårt för henne blir jag fortfarande alldeles varm och lycklig varje gång jag hör Sången över havet.
//Fred - karaokeaddict