I ett av mina tidigare inlägg började det pratas Gaytest i kommentarerna. Självklart kunde jag inte låta bli att göra detta fruktansvärt väl underbyggda, fullständigt fördomsfria test, som inte alls bygger på stereotyper!
Resultatet?
FRED is 66% gay!
Careful! You're not a gay cliché just yet, but are well on your way! Bet all the girlie girls just adore you!
Haha... trodde faktiskt jag var mer gay än så! Vågar du göra testet?
Tack Kim för tipset!
För att vi ska slippa ligga sömnlösa och fundera över frågan i rubriken har QX rett ut saken åt oss. När årets deltagare i Idol intervjuades fick de bland annat placera in sig själva på en skala från ett till tio för hur gay de anser sig vara.
Cissi Ramsby som beskriver sig själv som den enda öppna flatan i Järvsö ger sig själv en åtta på skalan.
Jonas "Snäckan" Snäckmark kallar sig bi, men ger sig bara en tvåa.
Även Jessica Myrberg definierar sig som bi och är en femma.
Resten av fältet verkar vara hetero, även om Johan Larssons svar är kryptiska och Danny Saucedo ger sig själv en fyra. Bantar-Ville Niskanen, som trots att han inte ens nådde finalen är först ut med att släppa en singel, Hit me like that, berättade dessutom i Aftonbladet i söndags att han är gay. Intressant att det tydligen är så intressant.
Så... saken är utredd! Kan du sova gott nu? Och var finns du på skalan, om det nu finns en sådan?
//Fred - som nog är en åtta
SCB gjorde tidigare i år en undersökning om svenska folkets inställning till vigsel mellan samkönade par. Den visar att 46% är positiva till samkönade äktenskap, 31% är negativa och 23% är tveksamma.
Den kristdemokratiska riksdagsledamoten Yvonne Andersson, som sitter med i äktenskapsutredningens referensgrupp, menar att de 46 procenten är en svag opinion och kommenterar så här:
Både kulturellt, religiöst och historiskt har äktenskapet inneburit relationen mellan en man och en kvinna. Det är en väl avgränsad definition som är djupt förankrad bland väldigt många människor som man nu på oprecisa grunder vill förändra.
Eh..? Så det faktum att diskrimineringen av samkönade par skett under lång tid är ett argument för att behålla det på det sättet?
Visst har man tillämpat en "väl avgränsad definition" genom att låta äktenskapet vara exklusivt mellan man och kvinna, men på vilket sätt skulle det vara ett försvar för att behålla den så snäv? Att det är på samma sätt som med slaveriet, som var kulturellt och historiskt djupt förankrat bland väldigt många människor?
Om rättvisa och inkluderande nu är "oprecisa grunder", vilken grund behövs i så fall för att förändra?
Tog vägen förbi stormarknaden efter jobbet idag. Att man aldrig lär sig att fredag eftermiddag är helt fel dag för det! Kön till kassorna var minst sagt långa.
Precis framför mig stod en kvinna tillsammans med sin dotter i tioårsåldern. När dottern tröttnat på att driva mamman till vansinne genom att tigga godis fördrev hon tiden med att titta på den reklam som går runt runt runt i tvapparater som hänger ovanför kassorna.
Plötsligt ser jag hennes ögon spärras upp och hon utbrister högt och ljudligt:
- Mamma mamma! Nazisterna gör reklam på tv!
Modern hyssjar åt henne och förklarar att hon måste ha hört fel. Dottern låter sig inte bevekas utan hävdar envist att de sa att man skulle ringa nazisterna.
Jag blev nyfiken, och i brist på något roligare att sysselsätta mig med i kön började jag kolla reklam. Och där var det! Hon hade helt rätt! Plötsligt säger rösten i reklamen nämligen:
...ring din nazist....
Vilket vore ganska upprörande om det inte vore för att hon hade både rätt och fel. Reklammakarens budskap var egentligen:
...ring din assist- och servicepartner
Vilket ju faktiskt låter likadant! Stod och fnissade lite för mig själv där i kön. Med tanke på mitt förra inlägg känns det i alla fall skönt att se att det finns ungar som reagerar på sådant. :-)
Lärarnas Riksförbund har precis släppt en rapport, Yttrandefriheten i skolan, om elevernas attityder, värderingar och läsvanor. Intressant läsning, men framför allt visar redovisningen av en undersökning man gjort bland niondeklassare på ganska skrämmande siffror när det gäller värderingar och attityder:
- En av tio tycker inte att alla individer har lika människovärde.
- En tredjedel (33%) tycker det pratas alldeles för mycket om nazismen och judeutrotningen.
- Var femte elev (18%) tycker att homosexualitet är en sjukdom.
Jag tycker det här är allvarliga siffror. Särskilt i ljuset av valresultatet där t.ex. Sverigedemokraterna vinner mark. Skolorna måste ta sitt ansvar. Jag tror nog att det i viss mån arbetas med dessa frågor, men det är tydligen inte nog.
I gällande läroplan, Lpo 94, står att Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla. Det är dags att leva upp till de fina orden! Nu!
Man behöver konkreta handlingsplaner, inte vackra ord i ett styrdokument. En värdegrund i praktiken - inte bara på pappret. Det räcker inte med en temadag om året eller andra punktinsatser. Tanken måste genomsyra skolvärlden.
När det gäller HBT-delen av problemet visade RFSLs kommunundersökning 2006 att bara 14 kommuners skolplaner överhuvudtaget nämner något om att förmedla allas lika värde oavsett sexuell läggning.
Det är dags att ge skolpersonalen verktyg och metoder för att kunna arbeta mot kränkningar och diskriminering och för värderingar som värnar om allas lika värde. Det borde vara en självklar och stor del av lärarutbildningen, liksom att den ges till befintlig personal. Den är inte det idag.
Ett första steg kanske vore att höja statusen för läraryrket? Skolan är vår framtid. Har svårt att se hur man kan motivera den nedprioritering av den som gjorts alltför länge nu.
Vad tänker ni göra, Alliansen?
Det kanske är dags att ni föräldrar tar ett allvarligt snack med era tonårsbarn om det här med abort innan det spårar ur helt? Annars får vi nog ta en allvarlig funderare över hur abortfrågan ska hanteras i framtiden. Är kd informerade?
Och ja, jag borde nog lägga till en blinksmiley efter det här inlägget, så här kommer den: ;-)
Frågan i rubriken har flera gånger berörts i min blogg, främst i kommentarer, jämte den närliggande frågan Vem är homofob? Några menar att ordet missbrukas i den mån att man inte på något sätt kan ifrågasätta homosexualitet utan att få höra att man är homofob. Att det är ett för starkt ord för att gödsla omkring sig. Andra verkar tycka att det kan användas så snart någon just uttrycker sig kritiskt om homosexuella eller homosexualitet.
Jag tycker inte det går att göra det riktigt så enkelt för sig. För det första är hela begreppet bara ytterligare en generalisering bland alla de andra. Ännu ett fack att kategorisera och stoppa in folk i. Ännu en förenkling av en komplex verklighet.
Därför blir man tvungen att ta begreppet med en nypa salt. Förenklingar och generaliseringar gör vägen öppen för godtycke. Om vi trots det ska försöka ge oss in på en definition kanske vi kan börja med att kolla vad Nationalencyklopedin säger. Den förklarar ordet på följande sätt:
homofobi´ (av homosexualitet och fobi), personlig, irrationell rädsla för homosexualitet, homosexuella människor eller egna homosexuella impulser. Även samhällets rädsla för och intolerans mot homosexualitet kan kallas homofobi.
En åsikt i sig är alltså inte homofobisk (enligt NE). Inte heller är automatiskt ett ifrågasättande homofobiskt. Om det är homofobiskt eller inte ligger i bakgrunden till åsikten eller ifrågasättandet, i syftet med framförandet av åsikten eller ifrågasättandet. Är den grundad i en irrationell rädsla eller utefter ett intolerant ställningstagande kan den däremot kallas homofobisk.
Vilket borde leda till slutsatsen att en person som yppar en sådan åsikt eller gör ett ifrågasättande enligt beskrivningen ovan är homofob. Eller?
Håller du med i NE's definition? Har du en annan åsikt?
Ahh... tillbaka efter en stilla bloggvecka! Kan inte fullständigt ignorera att det varit val, så det får bli några kortisar om det till att börja med. Det är alltså dags att se tillvaron genom blå glasögon i fyra år framöver, vare sig man vill eller inte. Ganska skönt... rött har aldrig varit min färg.
- Så fort jag ser Fredrik Reinfeldt måste jag mota bort en bild av mumintrollet som mitt undermedvetna envisas med att mata fram. Undrar vad det säger om mig. Och om Fredrik.
- Sverigedemokraterna fick 22,3% i kommunfullmäktigevalet i Landskrona. Det är otäckt. På riktigt.
- Nationalsocialistisk front, NSF, valkampanjade på torget här förra helgen, bl.a. genom att vräka ur sig dynga om invandrare. Efteråt tog de sig en pizza på en lokal pizzeria, lika mångkulturell som pizzerior ofta är. Så openminded av dem.
- Undrar om sossarna efter 117 år äntligen vågar välja en kvinnlig partiledare. Det vore inte en dag för tidigt, men frågan är vem det skulle bli i så fall. Hmm... jag är nog alldeles för mycket ickesosse för att ens kunna hitta någon jag vill se på platsen. Oavsett kön.
- QX väljer att vinkla sin analys av valutfallet utifrån antalet öppna HBT-ledamöter. (Fem kommer in, två åker ut.) Känns rätt fånigt. Jag tror inte att förmågan att driva en bra HBT-politik sitter i vilken läggning man har.
- Desto större anledning i så fall att frossa i kristdemokraternas tillbakagång! Jag hoppas resultatet innebär att Yvonne Andersson försvinner från riksdagen. Någon som vet? I så fall ska det firas.
- Till sist; jag är nöjd med att alliansen vann, men största anledningen till att de gjorde det var förmodligen inte att folk tyckte att deras valmanifest var så fantastiskt. Snarare att de var alternativet till ytterligare fyra år med Persson.
Jag har alltid drömt om att en dag gifta mig. Eller ja, nästan alltid i alla fall. Ibland har drömmen känts alltför långt borta för att jag skulle kunna uppbåda modet att hålla den riktigt nära. Han med stort H har inte dykt upp ännu, men drömmen lever. Även om jag idag i vilket fall som helst inte hade haft möjligheten att gifta mig.
För jag underkänner partnerskapslagen. Jag tycker den är diskriminerande. Den innehåller visserligen samma paket av juridisk bindning och skydd som äktenskapslagen. Men det svider att det faktum att jag riktar min kärlek till en annan man gör att jag inte omfattas av samma lag som alla andra. Varför finns det två lagar med samma effekt om inte för att markera att det är skillnad på folk och folk? För att tydligt visa att det finns ett a- och ett b-äktenskap?
Kyrkan påstår att äktenskapet är ett av Gud instiftat förbund mellan man och kvinna, och mellan man och kvinna endast. Jag tycker inte att det argumentet håller. Idag är äktenskapet en självklar del av svensk och västerländsk kultur och tradition, på samma sätt som andemeningen av budorden är det. Få i min bekantskapskrets har gift sig för att ingå ett förbund inför Gud.
En äktenskapsutredning pågår som bäst för att bereda inför en ny äktenskapslagstiftning. Som jag förstått det är ett av utredningens fokus att utreda möjligheterna till en könsneutral äktenskapslagstiftning. Det låter ju bra så långt!
Men nu kommer nästa problem. Vem ska ha rätt att viga? Som det är idag har ju religiösa samfund rätt att själva utse vigselförättare. Dessa har rätt att neka till att viga t.ex. homosexuella par. Är det rätt att en lag i Sverige, där lagen ska vara lika för alla, tillåter det? Jag kan inte se det.
Jag ställer mig till att börja frågande till att kyrkan, som ju idag är skild från staten, överhuvudtaget ska ha rätt till myndighetsutövande. Att deras myndighetsutövande dessutom är diskriminerande är riktigt illa. Svensk lag ska INTE ge mandat till diskriminerande myndighetsutövande.
Hur löser man detta? En könsneutral lagstiftning hindrar ju inte automatiskt kyrkan från att med lagens hjälp särbehandla bl.a. homosexuella. Jag har ett radikalt förslag:
Skulle man kunna tänka sig att införa civiläktenskap för alla, med offentligt utsedda vigselförättare? Den som ville kunde fortfarande ingå äktenskap i samband med valfri ceremoni, med den skillnaden att den juridiska biten skiljs från ceremonin och kyrkan. Ett förbund med Gud borde väl kunna ingås utan inblandning av staten och juridiken, om det nu är det man vill göra?
Enda riktigt stora skillnaden mot idag vore införandet av rättvisa, att lagen vore lika för alla.
Eller vad säger ni..?
//Fred - giftaslysten
Kommer ni ihåg homot på jobbet? Har funderat en hel del på honom. Under månaden som har gått har jag sett ovanligt lite av honom. Han har helt uppenbart gjort sig omvägar och besvär för att slippa träffa på mig. Jag har faktiskt fått lite dåligt samvete över det, trots att jag inget gjort. Känns så onödigt om han springer runt och är rädd för något som aldrig kommer att hända. Idag hände i alla fall äntligen något som förhoppningsvis innebär slutet på detta.
Jag gick för att kopiera några papper, men kopiatorn var upptagen. Av honom. Han hejade men blev märkbart stirrig. Ingen annan var i närheten, så jag tänkte att det är lika bra att ta tillfället i akt, även om jag inte visste vad jag skulle säga. Jag fick fram ungefär Du... det där med att vi sågs i Stockholm... det stannar mellan oss om det är så du vill ha det. Jag har ingen anledning att snacka runt om det. Kände mig lite fånig. Visste ju inte ens säkert att jag uppfattat saken rätt.
Men han log, sade Tack, vad skönt! och gick sedan snabbt därifrån.
Det verkade som om jag sagt the magic words, så jag hoppas saker härmed kan återgå till det normala.
Det var trångt på bussen, och inte blev det bättre av att solen stekte. Snacka om fel dag att börja använda höstjackan! Ungen mitt emot satt och blängde, de medelålders damerna bakom förfasade sig över vägbyggena och killen stående i mitten försökte tappert balansera med sina IKEA-kassar vid inbromsningarna. Var glad åt bakgrundsskvalet från min iPod. Någonstans i höjd med simhallen var hon plötsligt där, wailande sig in i mitt medvetande.
Seems like it was yesterday when I saw your face
You told me how proud you were, but I walked away
If only I knew what I knew today
Underligt med de där smetballaderna. Hur de per automatik manar fram bilden av ett ansikte på näthinnan. Men den där... det var verkligen inte igår.
I would hold you in my arms
I would take the pain away
Thank you for all you've done
Forgive all your mistakes
Shit vilken pipa hon har! Men hallå... bort. Det där var länge sedan. Förlåta hans misstag? Yeah right.... alldeles alldeles för sent.
There's nothing I wouldn't do
To hear your voice again
Sometimes I wanna call you
But I know you won't be there
Undrar om jag har numret kvar? Haha... snacka om despo att ringa nu! Förresten var det hans fel att blev som det blev. Som man bäddar får man ligga.
I'm sorry for blaming you
For everything I just couldn't do
Men vad faan! Det var väl inte mitt fel att... Det var ju han den jäveln som... Eller borde jag ha..?
...and I hurt myself by hurting you
Nu får du väl ge dig! Jävla... smetkärring! Jag klarar mig...
Some times I feel broke inside but I won't admit
Some times I just wanna hide 'cause it's you I miss
Gör jag ju inte! Han är historia. Som fan. Om jag saknar något så är det känslan. Inte honom.
It's dangerous
It's so out of line
To try and turn back time
Där! Min hållplats! Räddad! Almost got me there Christina... bra jobbat!
//Fred - sucker för smörballader
Kan rapportera att min 10'000-kampanj har varit framgångsrik! Har tillbringat eftermiddagen med nära nog fullständigt hämningslös shopping. Vinsten är nära nog bränd, men jag har råd att beställa hem pizza MED cola ikväll och jag kommer att vara skitsnygg i höst.
Så himla skönt att för en gångs skull inte gå och räkna kronor och välja mellan den ena eller den andra tröjan utan istället köpa båda! Och sedan göra likadant med jackan, skorna, filmerna osv.
//Fred - som ikväll bloggar ytlighet och shoppinglusta
Aftonbladet berättar idag om hur sångaren Magnus Carlsson blev misshandlad av en tidigare pojkvän. (Vilket för övrigt publicerats under rubriken Nöje. Upphör aldrig att förvånas över att vilket elände som helst kan stå under den rubriken, så länge huvudpersonen kan räknas till nöjesvärlden.)
Hans berättelse är hämtad från Anders Öhrmans bok "Komma ut - berättelser från garderoben", en reportagebok med en rad komma-ut-historier från kända och okända i olika åldrar och kön. Så vitt jag förstår kommer den ut i dagarna. Låter som intressant läsning!
När jag läste Magnus berättelse fastnade tanken vid det faktum att den sortens berättelser alltför ofta inte kommer utanför de fyra väggar där de utspelas. Man vågar inte göra en anmälan av rädsla för de konsekvenser det skulle få, i form av att tvingas låta omgivningen förstå att man är homosexuell.
En bekant har berättat att han blev våldtagen av en annan man när han var runt 20. Klart man anmäler? Nej... Tvärtom, han berättade inte för någon då. Han var inte på något sätt öppen med sin homosexualitet vid den här tiden, och mannen som våldtog var en dejt han bjudit hem till sig. De konsekvenser han såg av en anmälan var större än alternativet, att försöka leva med det som hänt och gå vidare i tystnad.
I AB's artikel berättar också forskaren Lars Gårdfeldt att det faktum att offret inte är öppen "...gör att den slående parten kan hota med att "avslöja" den misshandlade om han eller hon berättar något." .
Så länge det är en stor sak att låta omgivningen veta att man är homosexuell kommer det här att hända igen och igen. Vi har en bra bit kvar.
Var nyss nere i närbutiken en sväng. Cigg, kattmat och en fullkornslimpa. 75 spänn. Dyrt. Samtidigt som jag räcker fram hundringen för att betala faller blicken, precis som det är meningen, på reklamen för trisslotter på disken. Nu extra pengar i potten. Vad fan tänkte jag, en trisslott så blir det hundringen jämt. Sagt och gjort.
Skrapade den slentrianmässigt i duggregnet under den korta vägen hem. Men... jääävlar! I näst sista rutan stod det 10'000. För tredje gången. Snacka om adrenalinrush! Släppte kassen och ropade rakt ut. Sitter faktiskt fortfarande med lotten i handen och ett fånigt leende på läpparna.
I morgon blir det brutalshopping!! :-P
Precis innan min väldigt lilla bloggvila blev jag ju anklagad för att täppa till käften på religiösa genom att påstå att det är svårt att diskutera med den som gör det med religionen som filter.
Jag fortsätter att hävda att jag har rätt i det. Använder man Bibelns bokstav som argument finns det just inte mer att säga. Det upplever jag snarast som att min käft blir tilltäppt. ...men att täppa till den är lättare sagt än gjort. Jag är ju uppvuxen i ett frikyrkosammanhang med bokstavstroende kristna och har haft all motivation i världen att läsa på för att trots allt KUNNA argumentera mot det som kan kännas som väggen. Så... det har jag gjort.
Till att börja med tycker jag det är underligt att tolka Bibeln bokstavligt, rakt upp och ner, precis som det står. Den är skriven för ett par tusen år sedan, av flera författare, på flera språk, i en annan kultur och en annan begreppssfär. Detta har sedan översatts till vår tids svenska, för ja, det är ju oftast den versionen man argumenterar med, eller hur..?
I nya testamentet finns några verser skrivna av Paulus som ofta och gärna används som argument mot homosexualitet. Vi kikar lite på dem!
Rom 1:26-27 Därför utlämnade Gud dem åt förnedrande lidelser. Kvinnorna bytte ut det naturliga umgänget mot ett onaturligt, likaså övergav männen det naturliga umgänget med kvinnorna och upptändes av begär till varandra, så att män bedrev otukt med män. Därmed drog de själva på sig det rätta straffet för sin villfarelse.
Det kan låta ganska solklart, eller hur? Men frågan är om det är det. Till att börja med är det ALLTID farligt att rycka ett citat ur sitt sammanhang. Kapitlet handlar om vad som händer när man vänder Gud ryggen. Vid den här tiden fanns inte begreppet homosexualitet i den mening man använder det idag, med stadiga förhållanden på jämlika villkor. Däremot var det vanligt att yngre män hade sex med äldre män, som en slags sexuell mentor i väntan på vuxenlivet. Även prostitution och sexuell lössläppthet var vanligt. Vad stod det nu i texten? Lidelser. Begär. Inte kärlek, ett ord som annars används frekvent i Bibeln. Den rimliga tolkningen borde väl vara att han syftar på företeelserna jag återgav, inte på kärlek mellan två vuxna individer?
1 Kor 6:9-10 Har ni glömt att ingen orättfärdig ska få ärva Guds rike? Låt inte bedra er. Ingen som lever i otukt eller avguderi eller hor eller homosexualitet, i tjuvaktighet och själviskhet, ingen som dricker, som är ovettig och utsuger andra - ingen sådan får ärva Guds rike.
Här står ju till och med ordet homosexualitet uttalat! Så praktiskt, bara att dänga i skallen på folk. Om det inte vore för att grundtextens ord inte började användas för att beteckna homosexuella förrän flera hundra år senare. Ingen har lyckats tyda precis vad ordet syftade på vid den här tiden, men man vet att om meningen var att beskriva en relation mellan vuxna jämlika individer hade det funnits andra, tydliga ord för att göra det.
Jag säger härmed inte att jag sitter på den absoluta sanningen om hur Bibeln ska tolkas. Vill bara ha sagt att det inte på något sätt är självklart att Bibeln fördömer homosexualitet. Det finns inget oemotsägligt bibelställe som gör det. Om man nu vill tro på den boken.
Ahh... vad finns det att fundera på egentligen? Har på bara den här korta tiden hunnit utveckla en rejäl abstinens, trots att jag syndat och kikat in ett par gånger. Det är helt enkelt alltför kul att blogga, så räkna med fortsatt full fart framöver.
Jag kommer att fortsätta att vara en smärta i rumpan för oliktänkare och sprida mina oerhörda klokheter om allt ifrån Timberlakes rumpa till vådan av att skaffa sig korkade lösenord.
Men först... bibelstudium!
De senaste dagarna har flera på Aftonbladets blogg skrivit om homosexualitet. Det har oftast varit en saklig och bra debatt på alla sätt. Inte alltid lätt när man upplever att ämnet är laddat. En bloggare valde att skriva ett inlägg som tog avstamp i ett av mina egna inlägg. Det tycker jag är helt ok. Han hade dessutom ett par bra poänger i sitt inlägg, men jag reagerade starkt på att han, avsiktigt eller oavsiktligt, felciterade mig, på ett sätt som jag upplevde förvrängde det jag skrivit i negativ riktning. Några tyckte jag var överdrivet stingslig när jag krävde att texten ändrades. Det tyckte inte jag. Sedan igår har jag funderat lite på det.
Min blogg provocerar tydligen. Men inte bara det, min blotta existens provocerar somliga. Redan min första dag som bloggare fick jag mitt första hatbrev, och de har fortsatt droppa in. När jag startade min blogg var inte tanken att jag skulle stå på barrikaderna och argumentera för mina och andra homosexuellas rättigheter, men de senaste veckorna har inriktningen blivit den. Jag tycker att det är kul att diskutera och jag har upplevt diskussionen som givande.
I takt med att det ämnet har tagit mer plats i min blogg har också de hatiska kommentarerna och mailen droppat in i högre takt (och i den mån det varit möjligt anmälts i samma takt). Inga enorma mängder, men senaste veckan har jag räknat in åtta sådana.
När jag diskuterar homosexualitet är det inte som att diskutera något annat engagerande och laddat ämne som kärnkraft, fildelning eller valfusk. För det här gäller mig personligen i allra högsta grad – och jag upplever att jag får betala ett pris för det.
Anonyma brev till mig som anonym bloggare utgör ingen risk, men trots allt, det tar energi att få höra hot och hat. I det verkliga livet, i världen utanför bloggen, är hotet dock mer påtagligt. Visste du t.ex. att 2004 anmäldes 614 homofobiska hatbrott i Sverige, mer än en fördubbling jämfört med året innan? Hur stort mörkertalet är, de som inte anmäls, vet ingen, men jag gissar att det är stort.
Den verkligheten måste få ljus på sig. Det får den igenom att vi diskuterar. Fördomar och hat bekämpas bäst med kunskap. Jag tycker om att diskutera, och kan jag dessutom sprida lite kunskap på vägen… ja då är det värt en hel del.
En annan bloggare ifrågasatte igår medias ”gullande” med homosexuella och om varför det är så politiskt inkorrekt att uttala sig negativt om den gruppen. Själv är jag ganska glad över att åtminstone media har insett att det inte är nån quickstep på rosenpetaler att leva som öppen bög. Självklart måste vi ha en debatt där det är tillåtet att tycka annorlunda, men det finns ingen anledning att sluta gulla så länge hatet tar sig uttryck som det gör idag.
Så jo, jag kanske är stingslig. Jag tänker visserligen inte låta inskränkta individers anonyma hat hindra mig från att fortsätta, men om priset jag får betala är att ta emot och låta den skiten rinna av mig, så räcker det med skiten mina egna ord genererar. Att dessutom ta skit för följderna av hur någon annan förvrängt mina ord är för mycket. Missförstå inte, jag är inte ute efter idel ryggdunkningar och behandling med silkesvantar. Jag tål en hel del, och jag kan själv bitas när det behövs, men jag tror nog att alla har någon slags gräns för när det känns som för mycket.
Just nu känns det som läge för lite bloggvila, batteriladdning och funderande över vad jag vill med min blogg, men jag är säkert tillbaka om några dagar. Vi ses snart igen, läsare och medbloggare, ser fram emot fler diskussioner i positiv anda!
//Fred
I mitt förra inlägg hävdade jag att det är onormalt att vara homosexuell utifrån perspektivet att ordet normal inte står för något mer än det som gäller för de flesta. Det påståendet fick åtminstone en av mina läsare, Moonman, att gå i taket. Han skrev:
har läst din blogg ett tag och glatts över att en vettig bög ger uttryck för bra åsikter, men nu... tycker de är för JÄVLIGT att du skriver att det är onormalt att vara bög!! vi är väl för fan precis som alla andra. jag lever i radhus med min man, betalar skatt, handlar på stormarknad, är som vem som helst på alla andra sätt än det att jag lever med en man. skitkul om alla läst din blogg och fått vatten på sin kvarn. tack för ingenting!
Jag själv tycker att hans sätt att se på saken är motsägelsefull. För det första är hans utgångspunkt att orden normal och onormal är värdeladdade. Att vara normal är positivt, att vara onormalt är det inte. I mina ögon har de ingen sådan laddning.
Han har modet att, som det låter, leva öppet tillsammans med sin man, men inte att acceptera att han faktiskt inte följer normen genom att vara homosexuell. Att inte följa normen är ju per definition onormalt.
Varför denna rädsla för att vara onormal? I ett samhälle där personlig utveckling och självförverkligande hålls högt borde väl också normbrytande kunna ses som något positivt? Det betraktas som positivt att ha en personlig stil, trots att det ju faktiskt är onormalt! Det är till och med fult att vara normal, även om det inte uttalas med de orden. Många ser det som en social katastrof att komma till en fest iförd likadana kläder som en annan gäst, för att att ta ett vardagligt exempel. Alla vill vara unika, men ingen vill sticka ut.
Jag tycker oftast att begreppen normal och onormal är helt onödiga. Alltför många mallar begränsar och ringar in utan att egentligen ha något vidare syfte än att till dumhet förenkla och generalisera. I mina ögon är det lika onödigt, om än sant, att kalla homosexualitet för onormalt som att kalla radhusägande onormalt.
Så Moonman, när jag säger att homosexualitet är onormalt så ligger det ingen värdering i det, det är bara ett konstaterande av faktum. Jag är stolt över att vara bög, hur onormalt det än är. Sträck på dig Moonman, det är inte farligt att vara onormal!
Våga vara onormal!
//Fred - rejält onormal och rätt stolt över det
Fick en kommentar på mitt förra inlägg som nästan bara måste generera ett nytt inlägg. Den lät i sin helhet så här:
Lite undran o frågor:
"tycker du själv, personligen,...att det är normalt med s.k. homosexualitet?"
--- PS...i djurvärlden finns det "nog" inte så många s.k. homosexuella.. undrar varför egentligen...kan "Vi" ha såååå fel, och "de" sååå rätt? Tänk,...hua,...OM alla blir (eller vill bli) s.k. homosexuella,....vad händer med människosläktet? Ty vi kan väl inte leva på provrör år ut o år in? Hmm,...knepigt eller?
---DS.
MVH Iceblue_eyes
Ok Pelle, jag ska ta några djupa andetag och försöka svara så gott jag kan. Till att börja med är jag ingen expert, men en uppfattning har jag allt. Ordet normalt är jag lite småallergisk mot. Det betyder inget mer än det som står för de flesta. Med andra ord är det till exempel onormalt att vara svensk, det är onormalt att vara folkpartist och det är onormalt att vara man. Ordet missbrukas alltså rejält.
Och jo... det finns visst gott om homosexualitet bland djur. Det är till exempel inte länge sedan det skrevs en hel del om homosexuella pingviner i en viss djurpark, vilken minns jag inte. Vill du läsa mer finns det gott om läsning på nätet. T.ex. Sexualitet i djurvärlden av professor Sverre Sjölander vid Linköpings universitet. För egen del tycker jag dock det är lite underligt att överhuvudtaget dra paralleller till djurvärlden. Jag brukar t.ex. inte bedöma mina medmänniskors mat- och sovvanor i förhållande till hur djuren äter och sover. Ditt resonemang påminner om klassikern Miljarder flugor kan inte ha fel: ät skit!
Sen hade vi din fråga om vad som skulle hända om ALLA blev eller ville bli homosexuella. Till att börja med har jag aldrig träffat en enda heterosexuell person som verkat springa runt med en önskan att istället bli homosexuell, så den risken tycks minimal. Och då har jag ändå bortsett från faktumet att homosexuell inte är något man blir, det är något man är. Man väljer inte sin läggning.
All forskning jag har läst pekar mot att homosexualitet är en variation hos en stadig andel av mänskligheten, den varken ökar eller minskar. Sedan kan man ju undra om det verkligen skulle finnas någon som helst hotbild ens ifall andelen skulle öka, för så vitt jag vet verkar mänsklighetens storlek öka i raketfart, vilket borde vara ett större problem än att en viss andel föds som homosexuella. Kanske till och med vore bra om det föddes fler haha...
Så sammanfattningsvis: Nej Pelle, jag tycker inte det är särskilt knepigt. Det är inte normalt att vara homosexuell, och jag tror inte du behöver oroa dig för människosläktets utdöende, åtminstone inte till följd av homosexualitet.
//Fred - som nog ska dra ut på balkongen och ta sig ett fett primalskrik
